Puckellax på frammarsch, men här i sitt naturliga habitat.
Puckellax på frammarsch, men här i sitt naturliga habitat. Bild: Ryohei Moriya

Invasiva arter hotar den biologiska mångfalden

Blåskrabbor och puckellaxar må låta festliga, men deras inverkan på miljön kan bli allt annat än lustig.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 30/7. "Småprickig penselkrabba". Nog låter det exotiskt och det är den också. Eller rättare sagt, det borde den var. Tillsammans med den likaledes långväga blåskrabban vinner den nu mark längs de halländska kusterna. Förekomsten av två nya krabbarter låter förstås harmlöst, på sin höjd intressant ur ett marinbiologiskt perspektiv, men båda betraktas som invasiva arter, enligt Havs- och vattenmyndighetens (HaV) högsta riskklass. Det innebär att de utgör ett hot mot den biologiska mångfalden och det ekosystem som de hamnat i.

Med sina blygsamma fyra centimeters bredd är de också aningen små för att ätas, av människor i alla fall. Själva är de båda allätare och synnerligen opetiga med vad de stoppar i sig. Blåskrapan ängar dessutom ungefär 90 procent av sin aktiva tid åt att äta, varför det är lätt att förstå att framfarten han bli ganska förödande, den ringa storleken till trots.

ANNONS

Rådet till den som stöter på krabborna är hårt men konkret: ta inga fångar, dokumentera dem och döda dem.

Men krabborna är långt ifrån ensamma, problemet med invasiva arter uppträder i de mest skilda former.

Den ryska puckellaxen härjar just nu fritt i Norge, vilket är problematiskt av flera skäl. Dels tränger den undan den inhemska norska vildlaxen, men dessutom förekommer de i sådana mängder att när de dör efter lek utgör kadavren helt enkelt ett stort miljöproblem.

I Sverige har den inte etablerat sig, ännu. Puckellaxen har dock observerats på västkusten och både i Ätran och Lagan. Också den har HaV förlänat den högsta riskklassen.

Vissa arter gör sig påminda för människan på ett ännu tydligare sätt. Många trädgårdsägare har sedan flera år tampats med den fruktade parksliden. Detta är en växt som Naturvårdsverket beskriver som ett "problem i trädgårdar och i infrastruktur", vilket säger en del om allvaret. Detta understryks vidare av att den kan gro i "närapå vilken typ av jord som helst", kan spridas av "rot- och stamfragment, i vissa fall så små som 0,7 millimeter" och har jämförelsevis hög "tolerans mot kemiska bekämpningsmedel". Varbergs kommun konstaterar också att "Det finns idag inga metoder som innebär att man får bort parkslide från sin mark på kort sikt."

ANNONS

Med detta i åtanke är det ironiskt att den först kom hit som prydnadsväxt. Mänskliga handlingar, även tillsynes obetydliga, kan alltså få stora konsekvenser för vår närmiljö. De hungriga krabbornas ursprung är mer osäkert men de kan ha kommit hit via barlastvattnet på fartyg.

Artdöd och minskande biologisk mångfald beräknas i dag utgöra ett lika stort hot som den globala uppvärmningen. Delvis hänger de ihop, temperaturförändringar kan gynna en art på andras bekostnad. Men också annan mänsklig aktivitet spelar in. Att förhindra spridning av invasiva arter spelar här en stor roll. Därför bör även små krabbor tas på stort allvar.

ANNONS