Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Katalanska protester. Bild: Emilio Morenatti
Katalanska protester. Bild: Emilio Morenatti

Richard Böhme: Inte direkt en hyllning till Katalonien

Den spanska domen mot nio katalanska separatister försvårar läkningsprocessen ytterligare.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Högsta domstolen i Spanien har dömt nio katalanska separatister till mellan 13 och nio års fängelse. Ytterligare tre har dömts till böter. Åtalspunkterna gäller uppvigling och förskingring av allmänna medel och alla döms för sin inblandning i folkomröstningen om Kataloniens självständighet 2017. Bland de åtalade finns, förutom aktivister, flera före detta ministrar, den före detta vicepresidenten och talmannen i Kataloniens parlament. Trots att den allvarligaste anklagelsen, den om uppror, inte fans med blev domslutet alltså mycket stängt.

Domen möttes naturligt nog av protester och i Barcelona har hundratals katalanska separatister demonstrerat och krävt frihet för de, som de ser det, politiska fångarna.

För att komplicera situationen ytterligare så dimper domen ner mitt i den spanska valrörelsen. Den socialistiska regeringen är beroende av passivt stöd från ERC, som stödjer katalansk självständighet och vars partiledare är Oriol Junqueras, den nu fängelsedömde vicepresidenten.

Samtidigt är inte bara Spanien utan även Katalonien splittrat. Domslutet välkomnades av det katalanska oppositionspartiet Ciudadanos, som motsätter sig självständighet.

Också den numer årliga självständighetsmanifestationen i Barcelona lockade nu i september färre deltagare än många tidigare år. Å andra sidan uppgick antalet ändå till 600 000.

Den hårda domen lär heller inte göra något för att läka såren eller locka in några separatister i den spanska fållan; tvärt om.

Spanien skakar betänkligt när den konstitutionella grunden skälver. Landet är en ung demokrati. Till skillnad från samtida diktatorer som Hitler och Mussolini förlorade aldrig Fransisco Franco makten och var Spaniens statschef, ”caudillio”, fram till sin död 1975.

Så sent som 1981 genomfördes ett kuppförsök där en grupp soldater och officerare ur armén och Guardia Civil sökte kväva demokratin i dess linda. Man ockuperade parlamentet och tog ledamöterna som gisslan. Kuppmakarna misslyckades dock att få den övriga militären med sig, mycket tack vare ett tydligt officiellt ställningstagande av den då relativt oerfarne kungen Juan Carlos, som i ett direktsänt TV-tal förklarade att han skulle vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att upprätthålla konstitutionen. Demokratin överlevde, men den är, som alltid, inget man kan ta för givet.

Franco kastar alltjämt en lång skugga över Spanien. Så sent som förra veckan beslutade den spanska regeringen, efter att högsta domstolen tidigare förklarat det lagligt, att flytta hans kvarlevor från Valle de los Caídos, (De stupades dal), ett monumentalt nationellt mausoleum, beställt av Franco själv, där han hittills vilat tillsammans med över 30 000 soldater som stupat i spanska inbördeskriget. Många välkomnar beslutet, men fortfarande har diktatorn anhängare.

Politisk stabilitet, nationell sammanhållningen och stark demokratisk tradition kan inte garanteras ens i Västeuropa. Regional splittring är heller inte unikt för Spanien. 2014 folkomröstade Skottland om självständighet och valde att stanna med en mycket knapp marginal. I Tyskland klagar ofta det rika Bayern över att man får betala för mycket och i Italien ingår det högerpopulistiska partiet Lega i regeringen, som tidigare framfört krav på ett självständigt Padanien (Norditalien). För skandinaver kan det alltså vara värt att påminna sig om att vi trots allt lever i en ovanlig lugn del av världen. Men också om att det är vår situation som är ovanlig.