Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Inkluderingen i skolan – en illusion och ett svek

Ledare 18/9. Varberg kryper till korset. Resursskolan skall återuppstå. Äntligen! Men det skaver när företrädare för Moderaterna nu klappar varandra på axeln.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Hanna Netterberg (M) ordförande för- och grundskolenämnden för kommentar kring granskningen. Bild: Annika Karlbom
Hanna Netterberg (M) ordförande för- och grundskolenämnden för kommentar kring granskningen. Bild: Annika Karlbom

Det handlar ju om att korrigera ett felaktigt beslut man en gång var med att driva igenom. Det må sitta andra folkvalda vid rodret nu än 2009, när en Moderatledd nämnd lät bilan falla ned över resursskolan. Att öppet erkänna att beslutet var ett misstag vore inte för mycket begärt. Inte minst som insikten om nedläggningens höga pris borde skava.

Låt oss backa bandet.

”En avveckling vore katastrofal, skrev personalen på Varbergs Resursskola i en debattartikel i HN. De påtalade att elevmålgruppen inte bara lärde bättre på resursskola. En doktorsavhandling av sakkunniga Ingrid Sandén hade visat att effekten av resursskolor var så god att ”eleven återfår lusten att leva”.

Den slutsatsen finns skäl att lyfta fram, mot bakgrund av den ökade psykiska ohälsa bland unga.

Resursskolorna, som utbildningsalternativ, har dessutom aktualiserats genom en ny statlig utredning (SOU 2020:42). I direktiven till utredningen, som tillkommit genom januariavtalet, konstateras att ”inkluderingstanken har gått för långt och det ska bli lättare för elever att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupper och resursskolor”.

Inkludering kan låta så fint. Ge intryck av att ingen särbehandlas. Att alla ska med. Men verkligenheten är brutal. Elever med särskilda behov slås inte sällan ut av ett skolsystem där placeringsidéer fått styra - att alla ska sitta i samma klassrum - snarare än av elevernas bästa.

Utredarna talar om det i termer av ”en ideologiserad syn på särskilda undervisningsgrupper där dessa har setts som något som inte bör användas.” En del av skulden för den inställningen skall sökas hos vilsegångna företrädare för Skolverket. De skapade osäkerhet i verksamheterna.

När Varberg lade ner resursskolan motiverade ansvarig teamledare det med att ”personal har gjort ett bra jobb, men problematiken ser delvis annorlunda ut nu än för 10 år sedan.”

Det var inte sant då, lika lite som problematiken förändrats de senaste tio åren. Den enda väsentliga skillnaden är att fler barn fått neuropsykiatriska diagnoser tack vare en ökad medvetenhet. Men behoven av elevanpassade undervisningsformer var – och är – stora.

Nu gör Varbergs ledning ett lappkast. Det underlättas av att delbetänkandet föreslår ändringar i skollagen för att förtydliga kommuners rätt att etablera resursskolor.

Nästa höst kan en resurskola därför bli ett alternativ för ett antal elever med särskilda behov. Framgång kräver dock förstås både att tillräckliga resurser skjuts till - och att kvaliteten i övrig verksamhet inte sjunker. Det kommer fortsatt finnas behov av särskilt stöd till de elever med funktionshinder som går kvar i den vanliga skolan.