Däremellan fick högeroppositionen i budgetomröstningen igenom ändringar i budgeten ( mindre än 2% ändring på vår budget) vilket ledde till att Miljöpartiet valde att lämna regeringen.
Många har frågat sig vad det är som händer och varför inte vi politiker bara kan komma överens. Saken är den att egentligen är det inte ovanligt i Sverige att en regering inte har stöd av en majoritet i riksdagen. De flesta regeringar har varit minoritetsregeringar. Skillnaden jämfört med tidigare är dels att stödet är splittrat på fler partier än någonsin och att det därför inte finns någon konstellation som samlar majoritet och dels att partierna inte längre agerar på ett sådant sätt att en regering kan få igenom sin politik. Det har sällan handlat om att få majoritet för sin egen politik, bara om att demonstrera att man kan slå regeringen i en votering. Moderaterna har röstat med Vänsterpartiet för att bromsa privatiseringen av Arbetsförmedlingen och fri hyressättning i nyproduktion. Sverigedemokraterna har flera gånger röstat för Moderaternas budget i slutvoteringen trots att den inneburit stora nedskärningar på precis de grupper man sagt sig värna. Den här gången var det tvärtom M som accepterade att inte driva den politik de ville.
Så där har det hållit på. Ingen konstellation har majoritet och flera partier blockerar varandra. Men faktum är i alla fall att Socialdemokraternas partiledare, tidigare Stefan Löfven, nu Magdalena Andersson, är den enda partiledare som lyckas bli tolererad av riksdagen som statsminister. Ulf Kristersson saknar fortfarande det avgörande mandatet. Även om det händer att den riksdagsmajoritet som finns till höger om Socialdemokraterna ibland samlar sig emot regeringen så finns det i nuvarande parlamentariska läge ingen annan som kan bilda regering.
Visst hade jag varit gladare om vår budget gått igenom som helhet i stället för den nya servettskiss till ändringar som är skräddarsydda för att slå mot de svagaste som de högerkonservativa enats om så tycker jag att Magdalena Andersson gör rätt som är villig att på nytt prövas som statsminister. Någon måste regera och möjligheten till socialdemokratisk politik är som störst när den personen är socialdemokrat.
Samtidigt har jag förståelse för Miljöpartiets beslut att lämna. De sträckte sig ganska långt för att få såväl Centern som Vänsterpartiet med på budgeten och när det ändå inte gick och stora delar av det de fått i förhandlingarna gått förlorat när budgeten föll (de 2%) så var besvikelsen stor. Våra partier gör olika bedömning och kanske kan det trots allt leda till något bättre. Osvuret är bäst men troligen får Sverige nu sin första rent socialdemokratiska regering på femton år. Det kan bli riktigt bra! Lite som på den gamla goda tiden då det var ordning och reda :)
