Ledare 29/5. Om någon ser skyldig ut, varför avvakta pågående undersökning när man agera domare på förhandsbesked? Så resonerade uppenbarligen Moderaterna och Kristdemokraterna.
Att avvakta den KU-utredning som ska presenteras inom bara en vecka fanns tydligen inte på kartan. Litar man inte på att KU, ska göra en korrekt bedömning? Det förefallet osannolikt, arbetet leds av ett respekterat tidigare M-statsråd.
Motivet till otåligheten måste alltså vara ett annat, som chansen att gillra fälla för annat byte. Genom att forcera processen kunde man pressa in Centerpartiet i ett hörn och ladda partitruppernas fickor med småsten.
Vi ser resultatet nu. Stenkastarfesten är i full gång: ”Lydparti”, ”Sossar”, ”Skitparti”, ”Svikare”. Om någon hinkar skumpa i ett hörn? Inte osannolikt.
M och KD gjorde en misstroendeomröstning till något mycket mer. Slugt? Ja, alla som vill ta ut sin eftervalsfrustration på Centerpartiet anser sig nu ha fått legitima skäl att hämningslöst blåsa på.
Att Centerpartiet skulle ha sakpolitiska skäl bakom sitt avvaktande erkänns inte av M och KD. Ändå fanns rimliga anledningar att invänta KU. Den tidigare M-politikern Mikael Odenberg, som skarpt sågat Annika Strandhäll, förklarade det nyligen med följande enkla mening:
”Konstitutionsutskottet måste slå vakt om statsförvaltningens oväld. Därför bör Riksdagen på förslag av KU avsätta Annika Strandhäll!” skrev han i ett inlägg på FB.
Att låta utskottshjulen mala klart hade varit att respektera den ordning och reda som det finns goda skäl att tro att Annika Strandhäll ignorerat. Att döma av vittnesmål från tidigare chefer på Försäkringskassans skulle det ju ha varit regeringens sparkrav och inte dess generaldirektör som det var fel på. (Men att även en borgerlig regering kunde ha frestats att hellre fälla en generaldirektör än att göra en full pudel inför ett val är tyvärr inte helt osannlikt.)
Den politiska pokern kring utnämningar, sparkanden och förflyttningar av offentliga chefer är ett spel i sig, där dragen kan få många att häpna. Tänk bara när Ulf Kristersson försvarade den då nyss sparkade Dan Eliasson som ”en habil och kapabel person” som bara råkat hamna på fel plats. Många lär ha tappat hakan.
Om alla allvarliga misstankar bekräftas, om Annika Strandhäll har ljugit och bedragit KU och svenska folket, finns skäl att i slutändan behandla henne såsom hon själv behandlade Begler. Allt annat vore orimligt – även om det finns oklarheter och orimligheter även i regelverket kring när det är acceptabelt eller inte att sparka generaldirektörer.
Minns efterspelet kring IT-haveriet på Transportstyrelsen. En av de värsta svenska säkerhetsskandalerna förringades, när Maria Ågren fick tillbaka sin tjänst efter utslaget i Arbetsdomstolen. Då syntes regelverket skydda generaldirektörer mer än rikets säkerhet och statligt anställdas liv och hälsa.
Avsättandet av Begler har skapat osäkerhet bland statstjänstemän, säger Ulf Kristersson. Kanske är det så. Men glöm inte att utförsäkrandet och behandlingen av sjuka skapade förfärande osäkerhet för samhällets svagaste, vilket var själva förspelet till Begleraffären. Rubriker om döende cancerpatienter som skulle tvingas i arbete avlöste varandra, liksom rapporterna om hårresande FK-beslut kring assistans. Det avslöjades att Försäkringskontor hade instiftat “medbedömargrupp” när vissa anställda inte varit flitiga nog med avslag om sjukpenning. Att S-regeringens politik och direktiv bidrog till eländet är uppenbart. Men att även högsta FK-chefen fick klä skott för absurda tolkningar tagna i den organisation hon styrde över är inte fullt så ologiskt som en del nu vill få det att framstå som.
