Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

STOCKHOLM 20191204 Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) kommenterar arbetsmötet han har haft med moderatledaren Ulf Kristersson. Foto: Anders Wiklund / TT / kod 10040 Bild: Anders Wiklund/TT
STOCKHOLM 20191204 Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD) kommenterar arbetsmötet han har haft med moderatledaren Ulf Kristersson. Foto: Anders Wiklund / TT / kod 10040 Bild: Anders Wiklund/TT

Dana Pourkomeylian: I kriser krisar SD

Det är svårt för ett parti som grundar sin politik och existensberättigande på en viss sakfråga att nu hänga med i svängarna.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 12/6. ”Är med och utmanar om statsministerposten.” Så uttryckte sig Sverigedemokraternas ledamot i justitieutskottet Adam Marttinen efter partiets rekordsiffror i december 2019, då Statistiska entralbyrån uppmätte 22,6 procent väljarstöd. Partiet kunde då officiellt utnämna sig till Sveriges andra största parti, och enligt vissa mätningar Sveriges största. Samtidigt slog Socialdemokraterna i golvet på 26,3 procent, den lägsta siffran sedan SCB började mäta väljaropinionen 1998.

Snabbspola sex månader och en viruspandemi framåt och rollerna är ombytta. Socialdemokraterna rusar till 33,7 %, och blir därmed det enda parti som kan visa på en ökning sedan valet 2018. Sverigedemokraterna backar 5,6 procent och, tappar därmed samtliga väljare man fått sedan valet.

Då coronaviruset och dess samhälleliga effekter är den fråga som överlägset dominerat såväl den politiska arenan som människors privata sfär sedan årsskiftet är det svårt att hänvisa resultatet till något annat. Pandemin är den vågskål som partierna just nu väger sina ord på, och den har inte gynnat Sverigedemokraterna. Partiet har hållit sig i bakgrunden, och låtit sin annars hårda oppositionella framtoning, med hela handen pekandes mot migrationsfrågan, mjukna.

För det är svårt för ett parti som grundar sin politik och existensberättigande på en viss sakfråga att hänga med i svängarna när saker faktiskt ställs på sin spets. Det blir svårt att veta vem eller vad man ska rikta sin kritik mot, när varken invandrare eller föregående regeringar kan bära ansvaret. Jimmie Åkesson visade gott prov på partiets vimmelkantighet, när han förra lördagen gick ut i DN och krävde statsepidemiolog Anders Tegnells avgång. ”Jag riktar mig egentligen till alla som bär ansvaret men Tegnell är symbolen”, sa han till DN. Andra ord för ”jag vet egentligen inte riktigt vem som är ansvarig men killen som syns bör avgå”.

Partiledaren för Sveriges nationalistiska parti, som hyllar den svenska kulturen, modellen och identiteten, har inte förstått hur det svenskaste vi har fungerar – myndighetssverige. Tegnell har inte mer makt eller inflytande än vad regeringen ger. Han gör sitt jobb och presenterar sina siffror. Att media trycker upp mikrofonen i hans ansikte istället för i Stefan Löfvens är för att Löfven gömmer sig bakom Tegnells rygg. Likväl är Socialdemokraterna mer än beredda att skörda vinsterna som kommer med att medborgarna söker sig tillbaka till det statsbärande partiet, i någon form av trygghetssökande.

I tider av kris krisar partier som Sverigedemokraterna, eftersom det blottar hur juvenilt partiet är och det faktum att det egentligen endast kan ta ton i en viss fråga. Utmaningen om statsministerposten lär få vänta till gemene mans största upplevda problem, återigen, är invandringen.