Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Pontus Almquist: I elfte timmen stoppades bistånd till Belarus

Kraven för bistånd måste vara högt ställda och avtalet kontinuerligt följas upp. Lita inte på en diktatur.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Hur ska demokratiska länder hantera stater som är allt annat än demokratiska, och som snarare gjort det till sitt uppdrag att göra livet surt för såväl befolkningen som oppositionen? Somliga, däribland den svenska regeringen, har genom utrikespolitiken stått bakom en linje där man har hoppats att man kan påverka diktaturer och göra gott för deras befolkningar genom att upprätthålla goda relationer och skicka bistånd till staterna, utan några egentliga krav på motprestation.

Ett konkret exempel på vad denna inställning kan leda till lät människorättsorganisationen Östgruppen visa i Omvärlden för ett par månader sedan (25/6). Den svenska biståndsmyndigheten Sida har finansierat en lärobok för juridikstudenter som bland annat utmålar Belarus som framstående på människorättsområdet. En annan del av boken menar att mänskliga rättigheter bygger på ett västerländskt synsätt och därför inte bör påtvingas landet.

Det senare har diktatorn Lukasjenko demonstrerat med all önskvärd tydlighet under de senaste veckorna när folk som har protesterat mot regimen har frihetsberövats och behandlats som djur. I elfte timmen har nu biståndsminister Peter Eriksson (MP) dragit in biståndet till den belarusiska regimen, trots att valfusket och behandlingen av oppositionen har varit känd sedan länge.

Även EU tampas förgäves med skurkregimer. I rapporten “I väntan på vadå? – Hur EU förlorade kampen för demokrati på Kuba” (Arena idé, 19/8) går Kuba-experten Erik Jennische och Arena Idés utredningschef Lisa Pelling igenom hur samarbetsavtalet mellan EU och Kuba har skett på Kubas villkor.

Sedan 2016, när avtalet slöts, har EU bland annat avskaffat målet om att Kuba ska bli en demokrati, och godtagit att Kubas nya konstitution är förenlig med ett demokratiskt styrelseskick, trots att den explicit föreskriver enpartistat. EU har även godtagit att den kubanska regimens allt hårdare tag mot demokratirörelsen inte bryter mot avtalet samt har låtit Kuba bestämma vilka europeiska biståndsorganisationer som får vara verksamma i landet – för att nämna några saker.

Vad är då läxan? Lita inte på diktaturer för det första. De har mycket mer att förlora på att luckra upp oppositionellas rättigheter än att följa avtal med väst. Om man ändå beslutar att lita på en diktatur måste kraven vara högt ställda och avtalet kontinuerligt följas upp. Att skicka bistånd rakt ner i statskassan på auktoritära stater borde därtill vara uteslutet. Sådana medel bör istället administreras genom civilsamhället. Den demokratiska världen får aldrig stå handfallen inför diktaturer. Förutom att det är ryggradslöst är det ett enormt svek mot den civila befolkningen i länderna.