YSTAD 2019-06-03 
Nya Rådhuset i Ystad. 
Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090
YSTAD 2019-06-03 Nya Rådhuset i Ystad. Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090 Bild: Johan Nilsson/TT

Hur kan sådan vanvård inte ses som brottslig?

Om lagstiftningen inte räcker för att fälla föräldrar som håller sina barn som fångar i misär, måste lagen skärpas.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Ledare 10/6. Isolering är ett slags barnmisshandel. Liksom att neka barn god möjlighet till rörelse och basala kunskaper. Omsorgssvikt kan i värsta fall orsaka irreversibla skador, eller förvärra eventuella medfödda neuropsykiatriska diagnoser. Ändå tycks den sortens avskyvärda barnhantering inte betraktas som ett brott i juridisk mening – att döma av fallet Ystad.

Socialtjänsten anmälde föräldrarna för misstanke om vållande av kroppsskada. Men ärendet lades ganska raskt ned med motiveringen: ”Saknas anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”. Åklagaren förklarade att brott inte kunde styrkas. Efter att kommunen begärt överprövning kom överåklagaren till samma slutsats.

ANNONS

Ställningstagandet har fått många att häpna. Det rimmar illa med ”det allmänna rättsmedvetandet”. Och enligt föräldrabalken har ju barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Det stadgas också att barn skall ”behandlas med aktning för sin person och egenart.”

Att barn som har fått utstå den behandling som de små i Ystad inte har behandlats med aktning är en underdrift. Ändå tycks, såhär långt, som om föräldrarna kan komma undan annat straff för sina grymheter än förlusten av vårdnad för parets minderåriga barn.

Det är djupt otillfredsställande. Och det väcker frågor om hur skyddet av barn ser ut. Vad går gränsen för när föräldrars vanvård skall klassas som brottslig, barnen var ju undernärda och tycks även ha lidit av andra kroppsliga men. Och skall en artonåring, som har nekats den utbildning och fostran som gör att vederbörande kan betraktas som myndig i ordets rätta bemärkelse, kunna skyddas från fortsatta övergrepp från de föräldrar som vanvårdat barnet hela dess liv? Finns det ingen möjlighet till räddning?

Att kommunens agerande, eller snarare brist på sådan, nu skall skärskådas säger sig självt. Samhällets skyddsnät har ju inte fungerat.

Skolinspektionen är en av de myndigheter som kräver svar på ett antal frågor. Kommunen har fått lite drygt tre veckor på sig för att ge möjlighet till ett uttömmande svar kring exempelvis hur man kunde gå enbart på föräldrarnas uppgifter.

ANNONS

Även Inspektionen för vård och omsorg följer fallet. Att döma av de uppgifter som hittills framkommit är det närmast obegripligt att inte socialtjänsten agerat tidigare på de orossamtal som inkommit kring familjen.

En förklaring till att familjen lyckats komma undan med sina grova lögner så länge, bortsett från att familjemodern tycka ha varit slipad, är att myndigheter inte samverkar med varandra. Det är inte första gången människor hamnar mellan stolarna av det skälet.

Den omgivning som nu tvår sina händer är dock inte heller den utan skuld. Om man misstänker att något inte står rätt till, hur kommer det sig att alla vänder ryggen till? Respekten för andras privatliv kan ju inte vara så stort att det helt övertrumfar känna ansvar för sin nästa och dess barn borde.

Nu behöver vi få svar på hur det kunde fallera på så många punkter och ansvar bör utkrävas av dem som visar sig ha brustit i sin tjänsteutövning. Men finns också skäl att se över lagstiftningen om föräldrar kan komma undan med den här sortens grova övergrepp utan att de betraktas som brottsliga.

ANNONS