Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Isabella Lövin tillsammans med Stefan Löfven. Bild: Henrik Montgomery/TT

Elin Larsson: Hur högt värderar Socialdemokraterna och Miljöpartiet regeringsmakten?

När framtidens migrationspolitik ska avgöras lämnar Socialdemokraterna helst sin regeringspartner bakom sig. Hur högt både Miljöpartiet och Socialdemokraterna värderar regeringsmakten kommer bli tydligt nu.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Under de senaste dagarnas intensiva debatt om framtidens migrationspolitik har det än en gång blivit tydligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet rent politiskt inte är ense. Sedan de bildade regering har det gång på gång blivit tydligt inte bara hur olika partierna är utan också hur jobbigt det är att styra tillsammans när den ena knappt vet något annat än att styra och ställa själv och den andra är idealist av rang. Det är ett problem både att MP sitter i regering och att S tvingas dela regeringsmakten.

Om Alliansen bildades för att bli av med sossestyret och visa väljarna att det fanns ett reellt alternativ så kom det rödgröna samarbetet till snarare för att säkra Socialdemokraternas regeringsinnehav. Är det någonting vi sett med Januariavtalet så är det att S är beredda att gå långt för att fortsatt inneha nycklarna till Rosenbad. Vinsten för dem är att de får ha statsministerposten, politiken är uppenbart sekundär.

Men S behöver MP för att få regeringsmakten och för att behålla den. Miljöpartiet drivs av ideal snarare än regeringsmakt, det måste man ge dem. Att de från början bildade regering och har stannat kvar har man motiverat med att migrationspolitiken eller miljöpolitiken skulle bli sämre om inte de var med. Men MP har fått ta den största smällen av att sitta i regering. Ständigt under riksdagsspärren och med nöd och näppe räddade 2018 när den varma sommaren gjorde att klimatkrisen var på allas läppar. Miljöpartiet har varit ett parti för dem som inte vill se sina ideal prövade i praktiken och smällen när idealen mötte verkligheten har varit hård. Kritiken har varit rättvis men det hade knappast varit lättare för något annat parti att regera tillsammans med S.

Miljöpartiet måste bestämma sig för till vilket pris man kan sitta i regering. Gör deras närvaro verkligen miljöpolitiken bättre eller migrationspolitiken mer human? Naturligtvis får man igenom mer politik om man tar sig in till Rosenbad i stället för att demonstrera utanför men svaret på den frågan är ändå nej. Ska MP överhuvudtaget klara sig över riksdagsspärren 2022 måste man fundera på till vilket pris man ska ta ansvar och ge upp sina grundläggande värderingar. Och vill S behålla regeringsmakten måste de fundera över hur mycket man kan köra över någon man är beroende av för att få styra.

Isabella Lövin kommenterade det hela med att man självklart inte kan sitta i en regering där man tar olika beslut. ”Självklart ska man kompromissa i politiken, men inte om grundläggande värderingar”. Så vad är viktigast för S och MP? Respektera varandras grundläggande värderingar eller inneha regeringsmakten?