I en debattartikel i Dagens Nyheter (25/9), signerad Sveriges författarförbund, varnas för att e-böcker dränerar budgeten. En litterär referens får beskriva problemet, när de kallar situationen för ett "moment 22". I takt med att fler lånar e-böcker så går en allt större andel av inköpsbudgeten dit, då ersättning utgår för varje utlåning. Vilket går ut över den fysiska verksamheten.
Att ersättningssystemet inte är hållbart och behöver ändras är uppenbart. Det har förekommit att oseriösa förlag satt i system att låna sina egna böcker för att bluffa till sig pengar (SVT 16/11 -16). Men att hitta en bra lösning kräver en diskussion om vad bibliotekets kärnuppdrag faktiskt är, eller snarare vad det bör vara i framtiden.
E-boken har helt andra förutsättningar än den fysiska boken, som är bunden av tid och rum. En vanlig bok kan lånas av en person åt gången och behöver skickas med snigelpost om den ska lånas från ett annat bibliotek. E-boken däremot kan i teorin lånas ut till hur många individer som helst samtidigt, och tillgången är omedelbar oavsett var i landet man bor. Att skapa begränsningar, som tar bort e-bokens särart, är en möjlig lösning. Ett system där biblioteket köper in en licens, som medger utlån åt en låntagare i taget vore lättkonstruerat.
Digitala medier har skapat drömmar om ett bibliotek i molnet, ett digitalt Alexandria tillgängligt bara ett knapptryck bort. Att vårt kulturarv bör tillgängliggöras är självklart, men att biblioteken ska tillgängliggöra aktuella bästsäljare och konkurrera med billiga och tillgängliga e-bok- och ljudbokstjänster är inte lika givet. Hur som finns anledning att värna och slå vakt om det fysiska biblioteket, som en plats för läs- och bildningsfrämjande.
Digitaliseringen är inte det enda hotet mot det fysiska biblioteket. Stök och bråk är ett problem. I en undersökning av fackförbundet DIK:s rapport 2019 uppgav nära hälften av bibliotekarierna att de upplevt droghandel på sin arbetsplats. Siffran har sjunkit under pandemin, då verksamheten på många håll skötts på distans, men är fortfarande så hög som 25 procent. Möjligheten att porta individer som missköter sig är på väg.
Biblioteken tenderar också att ta över samhällsfunktioner som försvinner på andra håll. Stockholms Stadsbibliotek har anställt en socionom. Individer i digitalt utanförskap tar upp allt mer tid, när de behöver hjälp att utföra enkla datorärenden. Vilket tar tid från bibliotekariernas kärnuppdrag. Att ta in yrkeskompetens, exempelvis i socialt arbete och it, för att hantera det blir nödvändigt så länge inte andra delar av samhället fångar upp problemen. Annars riskerar verksamhetens kärna, böckerna och förkovran, att trängas undan ännu mer.
Ytterst är politiken ansvarig. Tyvärr verkar den tysthetsnorm som ska råda på biblioteken, istället råda i bibliotekspolitiken. Försummelsen riskerar att leda till en mängd Alexandriabränder i miniatyr. Ska vi värna biblioteken krävs både politisk vilja och resurser.
