Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Maria Haldesten: Hopplösa fall eller hus att leva sin dröm i?

Vite åt privatpersoner, men frikort för kommunen? Det är mycket som inte stämmer i Falkenberg.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

När kommunen super är det rätt?

Står man framför den övergivna kåken vid Sanddynevägen, kryper sig frågan på. Den skaver, likt de slitna persiennerna mot det fönster som står på glänt. Bara den saken – att ett fönster lämnas lite öppet i ett tomt hus – är som att bädda för problem.

Å andra sidan kan kommunens hantering av fastigheten svårligen liknas vid annat än medveten egendomsförstörelse.

Detsamma kan sägas om ett annat hus, byggt i liknande gult tegel. Det ligger knappt tre kilometer bort, på Herting. Där är ägaren en privatperson. Och även där har förfallet pågått under längre tid – till förfång även för bekymrade grannar. Därför har myndigheterna gripit in – vilket handlingar "spikade" på ytterdörren vittnar om. Signaturen "Polisen" kan skönjas från gatan.

Något sådant anslag syns inte vid entrén till den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden på Sanddynevägen. Och byggnadsnämnden tycks rycka på axlarna åt att ägaren – det vill säga Falkenbergs kommun – har vanskött huset. Man beviljar rivningslov och tycks därmed anse saken som utagerad.

Ett sorgligt hyckleri. För vi talar alltså om samma nämnd som ansökt om vite på 300 000 kronor i fallet med det andra gula tegelhuset – det på Herting. I det senare fallet på korrekta grunder – det råkar nämligen vara olagligt att avstå från att underhålla och vårda sitt hus och tomt.

Om man inte är en kommun förstås. Eller? Stadsarkitekten har pekat på regelverket – och påtalat att förfall inte automatiskt ger frikort till rivning.

Faktum är att det inte i något av fallen är lämpligt att meja fastigheterna med marken. Vad gäller radhuset på Herting vore det såväl att förstöra ett område som praktiskt omöjligt. Där bör det snarare bli fråga om tvångsräddning av hus, kanske i kombination med någon form av insats för ägaren. Enligt vad grannar vittnar om kan denne, likt huset, tänkas vara i behov av hjälpande händer.

Något sådant kan kommunen inte skylla på. Den hade, vid det "strategiska" köpet av fastigheterna vid Sanddynevägen, alla möjligheter att snabbt säkerställa den gamla kontorsbyggnaden behov av omsorg. Istället lät man den destruktiva behandlingen fortgå.

– Förfallet är för stort. jag kan inte tänka mig att någon vill hyra bygganden, sade bygglovsnämndens ordförande nyligen till HN.

Stopp och belägg! Det är åter något som inte stämmer.

Vi talar om en kommun som skryter om att ha fått nationell uppmärksamhet för sin kreativa satsning på ödehus på landsbygden.

"Det känns som ett totalt win-win-koncept där gamla hus kommer till användning, företagare får chansen att göra verklighet av sin dröm, och landsbygden befolkas" skriver eldsjälarna bakom "Lev din dröm".

Projektet visar man kan rädda ödehus i långt värre skick än fastigheten på Sanddynevägen. Att det som är möjligt på Falkenbergs landsbygd inte skulle vara möjligt i staden är förstås rent skitsnack.

Stadsarkitektens kvalificerade bedömning – liksom Kulturmiljö Hallands utredning – visar att det finns synnerligen goda skäl att omedelbart stoppa rivningsplanerna av det gamla kontoret. Det är en unik och industri/kulturhistoriskt värdefull byggnad. Och läget är det inget fel på. Om nu inte byggnadsnämnden fattar galoppen, varför inte låta entusiasterna kring pågående drömprojekt ta sig en funderare? Stadsutveckling bör inte vara svårare än kreativ landsbygdsutveckling.

Under tiden bör väl Byggnadsnämnden, i rättvisans namn, fundera över vilket vite man bör utdöma åt sig självt.