Ett barns död väger lätt enligt svenskt rättsväsende. Nästa lika lätt som den utmärglade, svältfödda flickan vägde när hon dog - mördades enligt åklagaren.
Att den kvinna som fött Esmeralda var medskyldig till hennes död står utom allt rimligt tvivel. Däremot anser dock rätten att det inte går att fälla kvinnan annat än för oaktsamt vållande till annans död.
Att grymt slita ett barn från ett tryggt fosterhem, för att sedan tortera henne på ett sätt som ger det värnlösa barnet skador på hela kroppen, att pumpa i henne narkotika och på ett eller annat sätt misshandla henne till döds är alltså bara värt 1 år och nio månader bakom galler.
Att domen rimmar illa med det "allmänna rättsmedvetandet" är uppenbart.
Kvinnan som orsakade Esmeraldas död hade på ett utstuderat grymt sätt åter tilltvingat sig vårdnaden om ett barn hon uppenbarligen inte velat skydda och älska. För att misshandeln gav någon tillfredsställelse? För att barnbidraget gav ett bra tillskott till den hushållskassa som till stor del användes för inköp av narkotika? Frågorna får kanske aldrig svar.
Den genomruttna människa som fött barnet - hon är inte värd att kallas mor - skyller nämligen på minnesförlust. För en missbrukare är det en lättillgänglig ursäkt. Varje skada av det trubbiga våld barnet utsattes för kan avfärdas.
Samtidigt är det uppenbart att vederbörande var tillräknelig nog att processa om vårdnaden, föra myndigheterna bakom ljuset och dölja det värsta tänkbara av brott i fler dagar. Då var det ingen fel på planeringsförmågan.
Men brott mot griftefriden kan kvinnan heller inte dömas för. Att den döda flickan lindades i tyg och plats och gömdes under en säng var förstås inte heller hennes fel.
All skuld läggs på den pappa, som praktiskt nog för försvaret inte kan försvara sig. Han hann dö i häktet. Och mamman kommer lindrigt undan, som så ofta förr i den här typen av misshandels- mordfall.
Det är inte rimligt.
Utredningen inför lex Lilla Hjärtat kan förhoppningsvis bidra till att stärka barns skydd och rättigheter. Men det räcker inte. Svensk lagstiftning bör skärpas så att vårdnadshavare, i den här typen av fall, minst betraktas som medskyldiga. Garantansvaret för barn är en plikt som delas lika, och skuldbördan för dödsmisshandel bör delas lika.
