Hjältar värda att hyllas

Sveriges stöd och uppskattning till veteranerna lämnar fortfarande en hel del att önska.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Ledare 30/5. Egentligen borde det redan vara en självklarhet, att flaggor hissades landet runt, för att hedra och minnas våra veteraner. Men socialdemokraterna har dragit ut på frågan, så allmän flaggdag blir det först nästa år. Detta dröjsmål är talande för svensk veteranpolitik – men också för det svenska intresset för veteranerna. Den mediala bevakningen är sorgligt begränsad.

"Många som kom hem möttes av misstänksamhet och fick inte det stöd de förtjänade. Så får det inte fungera." Så skriver Peter Hultqvist i en debattartikel i Aftonbladet på veterandagen – som fick statscermoniell status och firats den 29 maj sedan 2011.

ANNONS

I år står FN:s allra första väpnade insats, avslutades för femtio år sedan, i särskilt fokus.

Att de soldater som tjänstgjorde i Suez och Gaza – varav vissa vid Camp Falkenberg – var de första att märka av bristen på genomtänkt mottagande vid hemkomsten är inte svårt att räkna ut. För sextio år sedan, då insatsen inleddes, var krissamtal eller ansvarstagande för hemvändarna inget som existerade.

– Vi kommer aldrig att få veta hur många av våra kamrater i de första bataljonerna som fick besvär efter FN-tjänsten, sade Gaza-veteranen Olle Brennius i en intervju i Sörmlands nyheter för två år sedan.

Så har det länge fortsatt. Numera finns ett lagstadgat uppföljningsansvar. Men fysiskt skadade soldater berättar om svårigheterna att få samhällets hjälp med och för sina handikapp, andra vittnar om psykisk ohälsa. Okunskapen kring de posttraumatiska stressyndrom (PTSD) som kan drabba veteraner är fortfarande utbredd. Trots att diagnosen vid det här laget är väl etablerad, kan det brista i behandling och förståelse, såväl inom vården som hos den tidigare arbetsgivaren. Mörkertalen kring hur många svenska soldater som drabbats av PTSD är fortfarande stora.

Under Alliansregeringen inleddes en förbättringsprocess. En mer rimlig och värdig veteranpolitik kom upp på den politiska agendan. Allianspartierna har också varit drivande för inrättande av det Veterancentrum som ska slå upp portarna den 1 juli i år.

ANNONS

Syftet är att skapa ett kompetenscentrum som skall ta initiativ till forskning, föra statistik, utveckla myndighetens veteran- och anhörigarbete samt dessutom bidra till att ge veteranerna det erkännande de förtjänar.

Att dessa, ofta mycket unga män och kvinnor som med livet som insats tagit sig an svåra uppdrag för fred och säkerhet, inte fått mer uppmärksamhet och uppskattning är en skam för Sverige. Särskilt illa skaver det mot bakgrund av att deras vilja att göra skillnad medvetet utnyttjats i ett politiskt spel, som när regeringen använde insatsen i Mali som språngbräda för en plats i säkerhetsrådet. Mali är en av de blodigaste insatserna i FN:s historia. Trots att politikerna måste vara medvetna om svårigheterna, riskerna och terrorhotet har de svenska soldaterna på plats gång på gång tvingats slå larm om att de inte får den utrustning de behöver. I många fall har de sett sig tvingade att komplettera med egna kängor, västar med mera som är bättre anpassade för klimat och förutsättningar.

Nästa år är veterandagen äntligen allmän flaggdag. Måtte det betyda ett lyft inte bara för veteranpolitiken utan också för intresset veterandagen. Att exempelvis SVT Forum sänder film från veterandagens höjdpunkter i stället för utvalda tal från en redan avklarad partikongress vore väl inte för mycket begärt? I synnerhet som många av de veteraner som hyllas kanske inte är pigga och raska nog att ta sig till huvudstaden.

ANNONS

ANNONS