Det är i Stockholm som krisen är ett faktum, men liknande uppsägningar inom förlossningsvården har skett tidigare, bland annat i Region Skåne 2016. I en intervju med P4 Extra i veckan förklarar en barnmorska i Stockholm att det inte är någon särskild händelse som utlöst uppsägningarna, utan det är bara måttet som är rågat för något som pågått under ganska många år.
Som så ofta när det gäller vården finns det inget enkelt svar eller standardlösning på problemen. Att folkmängden i Sverige ökat påverkar förstås även förlossningsvården då antalet förlossningar rimligen också ökar. Samtidigt har utbildade barnmorskor under många år sökt sig till andra arbetsuppgifter än i den stressiga och oförutsägbara förlossningsvården. Att arbeta på ungdomsmottagningar eller mödravårdscentraler är förstås lugnare. Man arbetar dagtid och i en förhållandevis lugn miljö.
Av naturliga skäl går det inte att detaljstyra förlossningar, även om antalet planerade kejsarsnitt ökat under åren. Det kan vara lugnare vissa dagar, medan andra kan det vara överfullt på avdelningen. Drömscenariot både för den födande kvinnan och för barnmorskan är förstås om båda kan följas åt genom slutet av graviditeten. Men verkligheten ligger långt därifrån.
Därför har också en ny arbetsmarknad öppnat sig, för så kallade doulor som kan följa och hjälpa det par som snart ska föda. En doula behöver inte ha medicinsk kompetens utan är främst till för att stötta den födande kvinnan och kan vara en kontaktlänk till den medicinska personalen på förlossningsavdelningen.
I Halland är det än så länge lugnt inom förlossningsvården. Det kan bero på att det här finns en arbetstidsmodell som innebär att barnmorskorna jobbar färre timmar i veckan och därför får bättre möjligheter till återhämtning.
En översyn av arbetstidsmodellen kan vara en del av lösningen för krisen i Stockholm, men har det gått så långt som till massuppsägningar är det sannolikt inte tillräckligt. Ambitionen är att det ska finnas en barnmorska per födande kvinna, något som rimligen är mycket svårt men som måste vara målsättningen.
Politiker och tjänstemän i Region Stockholm har ett svårt arbete framför sig, men de måste lyckas. Alternativet vore helt orimligt i ett välfärdsland som Sverige. Politikerna måste förstå att vården inte längre är ett kall utan ett arbete som kräver rimliga arbetsvillkor.