Ledare 30/11. Blodet rinner sakta nerför armen, droppar mot golvet. En blandning av läkta och halvläkta ärr vittnar om att det inte är första gången.
Selma skadar sig själv för att jaga ångesten på flykten. Ibland lättar det på trycket. Ibland inte.
”Allt är vackert, utom jag. Jag orkar inte mer. Kan jag inte bara få slippa den här världen”, skriver Selma på snapchat.
I bästa fall fångar någon upp hennes rop på hjälp. I värsta fall ...
Tidigt i höstas berättade HN om en pojke i Falkenberg som hetsades av andra unga att skada sig själv, och ta bilder på sina sår. Sådan grymhet är oerhört svår att ta in. Men den finns där.
Mobbning, som kan vara fruktansvärd nog när den sker i skolkorridoren, kan bli än mer avancerad och fruktansvärt gränslös på nätet.
Vanligare när unga sänder rop på hjälp är dock kanske att ingen lyssnar på riktigt – och att hjälpen är för långt bort på precis alla plan.
”Vi har lärt oss den hårda vägen att man inte får hjälp”, förklarade föräldrarna till pojken i Falkenberg.
Väldigt många fler halländska familjer kan vittna om samma sak – om en vård som är för svår att nå, om en barnpsykiatri som nästintill stänger dörrarna i ansiktet på hjälpsökande. Mot bakgrund av att den psykiska ohälsan bland unga har ökat drastiskt är det riktigt illa.
Under årets mörkaste månad har dock Halland satsat på Psyklyftet – som gått ut på att prata mer om den psykiska ohälsan. På skolor och bibliotek i våra kommuner har det varit evenemang och arrangemang. På Varbergs teater hade tjejerna bakom Ångestpodden ett scensamtal om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. I Kungsbacka föreläste företrädare från Suicidprevention Väst ”Psykisk Livräddning”, som handlar om våga prata med någon som mår dåligt.
Att inte vända bort blicken från det som är lite jobbigt att prata om, att faktiskt se en skolkamrat, elev eller medmänniska som mår dåligt, är väldigt betydelsefullt.
Bris berättar i sin årsrapport att allt fler samtal kommer in från unga som i själslig nöd, barn med självmordstankar som de inte vet hur de ska hantera.
”Bristen på stöd till barn med psykiska besvär har blivit allt tydligare de senaste åren, med en ansträngd och kötyngd hälso och sjukvård.” konstatera Bris i sin rapport.
Att det är ungefär lika tufft i resten av landet som i Halland är inte mycket till tröst. Vi borde ha kommit längre. Trösklarna borde vara nedslipade inte höjda. Men bemanningsproblem och resursbrist sätter begränsningar.
Nästa år har inför regionen, på initiativ från bland annat Centerpartiet, ”en väg in”. Tanken är att satsningen ska göra det lättare för barn och unga med psykisk ohälsa att hitta rätt vårdnivå. Förhoppningsvis blir det ännu ett Psyklyft.
Men om inte resurserna till BUP ökar kan det ändå vara svårt att hitta adekvat hjälp. Och varför finns det ingen psykiatrisk akutmottagning för barn att vända sig till när ohälsan blir påtaglig? En röst på en telefonlinje i all ära, men det borde vara möjligt att snabbare och enklare kunna komma till en verklig vårdperson för bedömning. Om regionen nu menar allvar med att på riktigt lyfta den psykiska hälsan – och det under mer än en höstmånad.
