Barn dör. Putins blodtörst tycks omättlig. Ändå är det som om verkligheten på Kievs gator inte riktigt trängt in i Frida Strannes elfenbenstorn på Högskolan i Halmstad. Hon skakar på huvudet när omvärlden svarar på Ukrainas böner om stöd och försvarsvapen. Från tornet har hon plitat ned rader om att kriget eskalerar på grund av "bristen på diplomatiska ansträngningar" och för att "USA för ombudskrig i Ukraina".
Hallandsforskarens bok "Illusionen om den amerikanska freden" sprider dessutom uppfattningen att kriget delvis är Västs och Natos fel. En expansiv politik, och amerikansk utrikespoltik, anses ha provocerat Putin.
Bokens innehåll är helt enkelt sådant att "Putin skulle skåla i vodka om han fick den översatt" - för att parafrasera den ukrainska journalisten Alyona Vyshnytska från Kiev. I ETC maler Vyshnytska sönder de teser Stranne redan spridit i en rad debattartiklar – och belyser tesernas likhet med rådande ryska narrativ.
Är det senare en slump? Är den växande, skarpa kritiken mot boken ett resultat av att alla andra "blundar inför verkligheten", utom Stranne, hennes medförfattare och likasinnande amerikanska intellektuella?
Eller är det möjligen Frida Stranne som bör rannsaka sig själv? Att lättfärdigt avfärda enskilda, mindre länders rätt att själva bestämma med vilka man vill samverka stinker unken kolonialism. Är det de tre nya stormakterna som ska dela upp världen i intressesfärer - utan att berörda ska få ha ett ord med i laget?
I bokens stämplas omvärlden som enögd. Men hur vidsynt och välbalanserad är Strannes medförfattare, svensk-iraniern Trita Parsi? Finns det något i hans bakgrund som skulle kunna färga bokens analys av konflikten?
En grupp iranska flyktingar i USA (men också i Sverige) har vid upprepade tillfällen anklagat Trita Parsi för att gå den iranska regimens ärenden, inte minst under de år han grundade och drev lobbyorganisationen National Iranian American Council (NIAC). Organisationen lobbade intensivt för att exempelvis motivera USA att lätta på sanktionerna mot Iran.
Sanktioner råkar också vara en policyfråga som Parsi och Stranne lyfter i sin bok – då i form av kritik mot sanktionerna mot Ryssland.
Som av ett utslag av ödets ironi deklarerade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj nyligen att han vill straffa Iran med sanktioner, eftersom Iran har försett Ryssland med de drönare som använts i kriget.
Att den iranska regimens fördjupade relationer med Ryssland har väckt kritik och oro på en rad håll i världen är ingen hemlighet. Men kan förhållandet även ha påverkat författarnas slutsatser?
Forskare som efterlyser breda och öppna diskussioner – och som i boken livligt resonerar kring vad som är pro- eller antiamerikanskt, måste ju förstå behovet av den givna frågeställningen: Vad är proiranskt/proryskt, i den bok som Högskolan i Halmstad gör reklam för?
Att döma av offerkoftorna författarna drar på sig redan i bokens prolog framgår att de har förberett sitt (för)svar:
Det är inte de som är naiva, det är omvärlden. Det är inte de som slätar över – de ger bara Putins krig en djupare och mer "komplex" förklaring är den "känslostyrda" bild som sprids av exempelvis ukrainska journalister, svenska politiker och opinionsbildare.
Att en statsvetare samtidigt kan vara opinionsbildare – och då blir behandlad därefter – har tydligen inte fullt ut föresvävat den halländska författaren. Ändå har Frida Stranne skrivit debattartiklar mot Nato-medlemskap i både svensk och finsk (!) press. Men att i princip idiotförklara ledningen för ett land som levt med säkerhetshotet från grannlandet i evigheter och väl vet vad Ryssland går för – det är förstås bara ett led i det "respektfulla samtal" som Stranne efterlyser?
Det minsta man kan säga är att Stranne har ett udda sätt att visa respekt.
I boken sprider Frida Stranne illusionen om att fler diplomatiska samtal hade stoppat Putin i steget och lagt band på hans besatthet av att göra Ryssland stort igen – alltså rent geografiskt.
Diplomatins möjligheter att förhandla fram lösningar ska förstås inte underskattas. Diplomater kan göra storverk. Ibland. Men nutidens ryska ledare ser på samtal med samma attityd som grova gängkriminella ser på "snack med en socialtant". För den som är den sortens karaktär som bara förstår maktspråk, ses samtalsdiplomati ofta som ett tecken på svaghet.
Faktum är att mycket tyder på att det har varit en alltför återhållsam hållning som har försatt Europa i akut säkerhetspolitisk kris. Hade omvärlden markerat skarpare och tydligare redan när Ryssland anföll Georgien, eller invaderade Ukraina första gången, hade Putin kanske blivit lite mer avskräckt.
Och hade Sveriges långa och nära relation med Nato diskuterats mer öppet hade fredsforskaren Stranne kanske dragit sig från intellektuellt ohederliga påstående om att Sverige "rusat mot medlemskap" utan "mer ingående analys". Ryssland pissade revir och attackerade Sverige långt före anfallskriget mot Ukraina. Men cyberhoten från Ryssland kanske kollegorna för programmet för IT-säkerhet vid Högskolan kan upplysa statvetaren om?
