Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Högre krav måste ställas på friskolorna

Många friskolekoncerner har kritiserats för betygsinflation, vinstmaximering och aggressiv marknadsföring de senaste åren.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

De känner sig bundna av tystnadsplikt trots att meddelarskyddet sedan flera år gäller även fristående skolor. De pressas att maximera elevantalet, hålla ”kunderna” nöjda med glädjebetyg och gör sig av med krävande elever genom att inte ge tillräckligt med stöd. Bilden som tonar fram när Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg intervjuar personer som arbetat som rektorer inom den stora friskolekoncernen Academedia är inte vacker (Expressen 10/7).

I den kritikstorm som blåst upp mot friskolesystemet det senaste året har Internationella Engelska skolan, med sin aggressiva marknadsföring mot kommuner, ofta hamnat i fokus. Men Dahlbergs text visar tydligt att problematiken inte är begränsad till enskilda skolor eller utförare. Tvärtom är de en naturlig följd av hur systemet är uppbyggt, och avsaknaden av ramar som säkrar att skolors primära uppgift är god utbildning och inte vinstmaximering. Rektorer behandlas som höga chefer inom näringslivet med krav att leverera kundnöjdhet, och undviker därför att hamna i konflikt med inkomstbringande elever och deras familjer. Det är inte rimligt.

Friskolereformen var när den genomfördes både välbehövlig och efterlängtad. De som var med minns hur den svenska skolan fram till i början av 1990-talet visserligen hade jämförelsevis goda resultat. Men samtidigt fanns det knappt något utrymme för utbildningar eller skolor med särskild profil. Alla elever skulle stöpas i samma form. De få enskilda skolor som existerade var förbehållna barnen till den samhällselit som visste vägarna in och hade råd att betala elevavgifter. Populära skolor i storstädernas mitt var stängda för förortsungar. Mobbade elever fick gråta sig till sömns av ångest för att de nekats att byta skola trots att varje dag varit ett helvete.

Allt detta förändrades under 90-talet. Plötsligt fanns rätten att välja. Även barn från familjer med ont om pengar kunde söka en populär skola. Förbudet mot elevavgifter är tämligen unikt för Sverige, något som ofta glöms bort av människor som rasar över hur mycket skattemedel som går till friskolor.

Den som kritiserar friskolesystemet från ett liberalt perspektiv måste ha förmågan att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Såväl de problem som uppstår när marknadsskolan löper amok som friheten att välja är värd att ta på allvar. För Liberalerna, som slarvat bort sin tidigare så självklara ledartröja i skolfrågorna, är detta en utmärkt handske att plocka upp. Lyssnar man på väljarna är budskapet tydligt. Människor vill ha valfrihet. Men man vill inte ha gigantiska koncerner där fokus inte ligger på att bedriva den bästa möjliga undervisningen utan på att dela ut så mycket vinst som möjligt till aktieägarna. Där elevernas framtid bara är ett medel och inte ett mål.

Att backa tillbaka den svenska skolan 30 år är varken önskvärt eller möjligt. Däremot är det dags att förändra de delar av systemet som uppenbarligen inte fungerar. Det behövs högre krav och striktare regler för att få driva skola, stärkt offentlighetsprincip och en tydligare koppling mellan resultat på nationella prov och betygssättning. Varje friskolevän borde förstå att det är det enda sättet att värna valfriheten.