Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Håll huvudet kallt i bostadsdebatten

I veckan har debatten om marknadshyror åter blossat upp. Bakgrunden, denna gång, är en ny utredning med förslag kring hur en alternativ modell för hyressättning skulle kunna utformas.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Trots att friare hyressättning står svart på vitt som januariavtalets fyrtiofjärde punkt, lär en eventuell reform bli långt ifrån politiskt smärtfri. Motståndare med Nooshi Dadgostar i spetsen har gjort sig redo för fight, och på Stockholms gator sticks broschyrer i händerna på mig med fet varningstext om hur min hyra skulle höjas med hutlösa summor om Annie Lööf fick bestämma.

Jag måste säga att det finns få debatter som jag upplever lika fördummande som den om marknadshyror. Bostäder är inte den mest rafflande politiska frågan, men den engagerar, eftersom den direkt påverkar alla. Alla har en relation till bostadsmarknaden och egna, vitt skilda erfarenheter av hur den fungerar. Samtidigt är bostadspolitiken komplex. Dessa två faktorer gör bostadsfrågan till föremål för stökig debatt och ett växthus för populism och känsloargument.

Debatten präglas av missledande och direkt inkorrekta påståenden. Kanske har du också sett varningar om att din hyra skulle höjas med X och Y kronor i månaden om marknadshyror infördes? Förutom att grunden för dessa påstådda summor är svajig, så skulle friare hyressättning bara gälla nybyggnationer. Detta väljer man kontinuerligt att utelämna, och istället byggs hela kampanjer kring att hyrorna kommer chockhöjas. Det är synd att väderkvarnar och halmgubbar får förpesta diskussionen, eftersom det faktiskt finns ganska vettiga argument mot marknadshyror.

Den svenska hyresmodellen är unik och inte alls så självklar som många vill få den att verka. Nuvarande system är bevisligen inte heller särskilt mycket att hänga i granen. När jag växte upp var “ställ dig i bostadskö” det vanligaste rådet att få (strax efter “varannan vatten”) och ofta följt av en pessimistisk not om att det kanske finns ett förstahandskontrakt att lägga vantarna på när jag är 30 om jag har riktig tur. Enligt Varbergs Bostads statistik ligger genomsnittet för tid i kön just nu på 11,2 år.

Motståndet verkar inte bottna i att man vill slå vakt om rådande system. Skepticismen tycks snarare vara rotad i vänstertänket att det är något fult att tjäna pengar på saker som människor behöver. Till och med om vi utgår från synen att högern springer ärenden åt onda kapitalister som gladeligen offrar människor för lönsamhet, så är det svårt att förstå varför det skulle vara lönsamt att bygga bostäder där ingen har råd att bo.

Bostadsdebatten är, liksom de flesta debatter, inte så enkel som parterna ofta får den att låta. Den kräver att vi vågar väga för- och nackdelar, risker och möjligheter. Att diskutera dessa ur både ideologiska och pragmatiska perspektiv är en mycket bättre taktik än att bråka om vem som egentligen är bostadsmarknadens största skurk.

Håll huvudet kallt, i sommarvärmen och i bostadsdebatten!