Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helena Storckenfeldt: Här drar jag gränsen - demokratin måste värnas

Den 26e januari firade vi hundraårsdagen av beslutet att ge både män och kvinnor rösträtt. Det har hänt mycket sedan beslutet togs 1921. Sverige är idag ett av världens mest jämställda länder. Men att vi i Sverige i jämförelse med andra har kommit längre innebär inte att vi är jämställda.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Hundraårsdagen är en viktig milstolpe för Sverige men innebär inte att vi nu kan luta oss tillbaka och känna oss nöjda. Jag är stolt över förtroendet att få vara en av de 349 ledamöterna i Sveriges Riksdag och jag tänker ofta på alla de kvinnor som gått före och banat väg. Det är av respekt för de kvinnorna som jag inte tänker släppa kampen. Demokrati tar tid att bygga upp, men går betydligt fortare att rasera.

En avgörande del av demokratin är debattklimatet både i officiella debatter och i mindre officiella sammanhang, som på nätet. Där gömmer sig många bakom sina skärmar under alias och uttrycker sig på sätt som de aldrig annars hade gjort.

Varje dag görs försök till att tysta och förminska och det är kvinnorna som får utstå mest. Brottsförebyggande rådet uppger att 28 procent av kvinnliga förtroendevalda påverkats av detta i sitt uppdrag. I rollen som förtroendevald måste man tåla kritik. Det hör till jobbet. Det hör dock inte till att tåla hot och hat. Tonen har blivit väldigt mycket mer allvarlig de senaste åren. Det handlar inte längre bara om påhopp i kommentarsfält, utan även om faktiska hot mot personen vars åsikt man inte delar. När förtroendevalda inte känner sig trygga i att uttrycka sina åsikter av rädsla att det skulle sätta en själv eller ens familj i fara, då måste man kunna se det för vad det är – ett hot mot demokratin.

Man måste dock även kunna diskutera de mer subtila försöken till att tysta kvinnor. Det kan tyckas oviktigt i sammanhanget att kvinnor målas upp som okunniga utan sakliga grunder, men även det spelar roll. Det sätter en standard för vad som är okej och var gränsen går. För att fler ska våga ge sig in i politiken krävs det att tonläget ändras. Så även på nätet.

Det yttersta beviset för en välfungerande demokrati är när människor kan tycka radikalt olika – och att det är okej. Det är en styrka att partier och personer tycker olika och det är respekten för varandra som personer och för varandras åsikter som tar oss framåt. En sund debatt byggd på fakta där åsikter ställs mot varandra är en bärande del av vår demokrati. Jag kan tycka att många av mina politiska motståndare har fel i sak, men det innebär inte att jag tror att de är okunniga eller dåligt pålästa. Ändå är det ofta på just det sättet som många kvinnor bemöts i debatten.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) har några gånger den senaste tiden skrivit på twitter med uppmaningar till att säga någonting positivt om ens politiska motståndare. Även om Socialdemokraterna inte alltid håller den standarden så ger jag en eloge till Ardalan för uppmaningen. Demokrati tar tid att bygga upp men går betydligt fortare att rasera – och just nu behöver demokratin alla sina vänner mer än någonsin.