Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Hänsynslös vilda västern på Halmstads kvinnoklinik

Var spermiestölden den halländske läkarens råa svar på en brist på donatorer?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Hallandsläkaren var inte far till alla barnen - likt den ökända doktorn i USA.

Sanningen var nästan ännu värre.

Vid kvinnokliniken i Halmstad stals spermier från helt ovetande män - som sökt hjälp för fertilitetsproblem. Detta för att befrukta kvinnor, som sökt hjälp för insemination.

Nu har det avslöjats att minst fem donatorbarn har tillkommit via spermiestöld. Detta kan bara beskrivas som en av de större vårdskandalerna i Sverige.

Sjukhuset tycks helst vilja skjuta hela den skamliga hanteringen ifrån sig. Verksamhetschefen vill inte själv svara på frågor. Maud Ankardal hänvisar till kommunikationsavdelningen – på grund av den stora mediala uppmärksamheten.

Skulden har dock i huvudsak lagts på en tidigare överläkare. Och kanske bedrev han delar av verksamheten likt en experimentverkstad. Det tycks i alla fall ha varit lite av vilda västern på den tiden han började ägna sig åt fertilitetsbehandlingar. Det framgår bland annat av gynekologens beskrivningar av hur han raggade spermadonatorer i Halmstad på 70-80-talet, vilket han berättade om i HN för dem år sedan.

– Det här var en liten verksamhet, en bisyssla. Sen blev det lätt ett ståhej kring det här, så jag skötte det lite diskret för att slippa rubriker och offentlighet, berättade den nu avlidne läkaren.

Vid tidpunkten för HN-intervjun verkade problemet "bara" bestå av slarv med hanteringen av gamla journaler.

Men nu vet vi att de personuppgifter som fanns i den efterlämnade pärm läkaren hänvisade till, inte stämde överens med verkligheten. Uppdrag Gransknings gräv har visat att de män som hade antecknats som donatorer, inte var fäder till de fem barn som blivit till.

– Det blir allt tydligare att det inte handlar om enstaka misstag, skriver kommunikationschef Marianne Kondrup.

Det hade sjukhuset kanske kunnat uppdaga tidigare, om man hade grävt djupare när de första fallen avslöjades. Bortsett från att journalerna uppenbarligen inte hade hanterats patientsäkert - så borde det väl ha funnits någon annan tidigare anställd som kunde berätta om verksamheten på kvinnokliniken? Vi talar ju trots allt om ett offentligt sjukhus, inte en ljusskygg privatklinik.

Maud Ankardal förnekar bestämt att hon inte skulle ha ringt tillbaka till upprörda, ofrivilliga donatorer. Det är dock uppenbart att sjukhuset inte levt upp till de krav på öppenhet och ansvarstagande som drabbade har skäl att ställa.

Nu utlovas åter en utredning. Och regiontoppen Mikaela Waltersson (M) ber om ursäkt för att "drabbade inte fått det bemötande de känner att de har rätt till."

Det bör dock betonas att det inte är fråga om en "känsla". Berörda familjer förtjänar att sjukhus och region gör allt för att utreda hur och varför detta kunnat ske. Var stölden en fertilitetsläkares galna sätt att "lösa" en brist på spermadonatorer - i tron att det aldrig skulle uppdagas? Vilka fler visste? Och hur ska man hitta sätt att informera fler potentiellt utsatta?

Alla dessa frågor förtjänar svar. Och drabbade borde kunna få ersättning för patientskada.