Ledare 12/11. För varje ljus som tänds blir Falkenbergs gråaste plats plötsligt den finaste. Allt fler människor samlas vid Stortorget. Pratar. Gråter. Kramas.
”Dante, du var alltid så snäll i skolan”, står det med ett barns handstil på ett avskedsbrev.
Vid bron över den obarmhärtigt brusande forsen lägger en kvinna ned en bukett med röda rosor. Någon tänder ett ljus som slocknat. Vinden är kall, men stämningen varm. Falkenbergarna finns där för varandra. Men också kommun och kyrka, som har beredskap för det psykosociala omhändertagandet.
Falkenbergs kyrka har stått öppen hela helgen. Människor kommer för att söka tröst, samtala eller bara tända ett ljus.
– Att tända ljus i kyrkan, eller vid minnesplatser, har blivit allt vanligare, säger prästen Bertil Göranzon.Det är fint, men har inte alltid varit självklart. Svenska kyrkan har haft ett komplicerat förhållande till ljus. Det där med att tända ljus ansågs för katolskt
– Så det åkte ut i samband med reformationen. Man tände inte ljus vid altaret annat än vid gudstjänster om vintern – bara för att hjälpa prästen att se att läsa.
Tur att tiderna förändras och att gamla gester har tagits till heder igen. Ljusceremonierna fyller sin funktion, gör att fler vågar vara öppna med sin sorg och dela den med andra. Det är bra för samhällets gemenskap.
I sorgens stund får nu gropen på Stortorget mening, blir den taktila mötesplats konstnären ville skapa.
Låt oss se gropens förvandling som ett gott omen för hela torget.
”Hon väntar alltid”. Så heter konstverket. Falkenberg har väntat länge på ett torg som är till för människor inte för bilar, ett torg som bjuder in såväl stadens invånare som främlingar till gemenskap.
Kanske kan gropen ses som det framtida torgets hjärta. Lyssna! Visst hör ni? Det dunkar ju redan där.
