Anledningen till fartyget Estonias förlisning år 1994 ska utredas vidare. Det säger inrikesminister Mikael Damberg (S) till SVT (14/10). Han öppnar också för nya dykningar, om Statens haverikommission bedömer att det behövs. Sedan tidigare har såväl Moderaterna som Kristdemokraterna krävt nya utredningar om färjekatastrofen.
Bakgrunden är den nya dokumentären “Estonia – fyndet som förändrar allt” (Dplay), som visar på ett hål i skrovet som inte finns dokumenterat i den ursprungliga haverikommissionens rapport. Därmed väcks frågor kring hur och varför fartyget egentligen sjönk. Den militära smuggling som förekom på Estonia, som avslöjades av Uppdrag granskning 2004 men som ofta avfärdats som konspirationsteorier, är dessutom numera bekräftade uppgifter.
Det i sig säger inget om vad som verkligen hände i färjekatastrofen. Överlag ska man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån dokumentärfilmer. Inget tyder visserligen på att något i Estonia-dokumentären är felaktigt, men samtidigt har filmen ett tydligt syfte. Det är svårt att säga om något utelämnats som talar emot uppgifter som framförs eller tesen som drivs.
Med det sagt räcker det gott och väl att filmen dokumenterar och klarlägger ett hål som inte legat till grund för haverikommissionens bedömning. Därmed måste en ny utredning göras, som bör få både tid, mandat och resurser att göra en grundlig genomlysning.
Det är klokt av Damberg att inte stressa fram beslut eller reagera för snabbt på nya uppgifter. Som han säger till SVT var ett av problemen med den politiska hanteringen direkt efter katastrofen att man utfärdade löften man inte kunde hålla.
Än viktigare är dock att Estonias överlevande och anhöriga blir en del av den kommande processen och besluten. Det är ett enormt misslyckande för Sverige som nation att så många av dessa inte upplever sig ha blivit hörda eller sedda, varken under olyckshösten 1994 eller under senare år. Att haverikommissionen enligt medverkande i dokumentären inte ens intervjuat de överlevande för att få deras bild av förloppet är i sig en sorts skandal. Besluten om att täcka över vraket med sten och betong, i strid med de flesta överlevande och anhörigas vilja, framstår som absurda.
De överlevande förtjänar bättre än så. Inte minst måste de, i den mån det går, få klarhet i vad, hur och varför katastrofen inträffade. Annars kommer Estonia att fortsätta vara ett öppet sår mitt i Östersjön.
