Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Fokus på brottsoffren behövs i gängbrottsdebatten

Ledare 27/12. Regeringen ska, enligt statsminister Magdalena Andersson (S), vända på varje sten för att knäcka gängen. Oppositionen vill inte verka sämre, utan tvärtom framhålla att man tar problemet än mer seriöst. Nya utspel om hårdare tag och höjda straff har haglat från både höger och vänster under året som gått, och det finns få anledningar att tro att överbudspolitiken kommer sakta ner när vi nu går in i ett valår.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

STOCKHOLM 20151006 Stockholms Tingsrätt. med Justitia på väggen ovanför ingången till Säkerhetssalen. Foto: Maja Suslin / TT / Kod 10300 Bild: Maja Suslin/TT
STOCKHOLM 20151006 Stockholms Tingsrätt. med Justitia på väggen ovanför ingången till Säkerhetssalen. Foto: Maja Suslin / TT / Kod 10300 Bild: Maja Suslin/TT

Tryggheten kommer vara en av de viktigaste frågorna i svensk politik under en överskådlig framtid. Men det är en debatt som blivit något ensidig. Det man vill komma åt är alltid detsamma: unga män som kommit på glid, är svikna av samhället och har fallit genom systemet.

Samtidigt tenderar brottsoffren att försvinna från debatten, annat än som vittnen till de brott de utsatts för. I fjol skrev Svenska Dagbladet (8/8 2020) uppmärksammat om pojken "Nimo". Trots att han utsattes för hot och slag ämnade att skrämma honom till tystnad, lyste hjälpen med sin frånvaro. Som vittne föll han, likt hur det brukar beskrivas för ungdomsbrottslingar, genom samhällets skyddsnät – "genom den maska som uppstår när barn begår brott mot barn" för att citera artikeln.

I höstas fick Silver Edmén, som Nimo egentligen heter, Raoul Wallenbergs pris (DN 6/9). Han har hyllats som hjälte. Liberalerna kallar ett lagpaket för att skydda vittnen för Lex Nimo. Inget vittne ska skrämmas till tystnad, och verktyg som kontaktförbud, elektriska fotbojor och skyddade kontaktuppgifter kan bidra till att fler vågar.

Samtidigt pekade fallet Nimo ut mer långtgående strukturella brister, som att polisregionernas brottsoffer- och personsäkerhetssektioner inte hanterar minderåriga brottsoffer. De är helt en fråga för Socialtjänsten. Hjälp med psykolog eller skyddat boende finns inte att tillgå. Det första är en märklig ordning som bör ses över, det senare beror på brister utanför rättsväsendet.

Det är inte enbart problematiskt för att det gör att färre vågar vittna. Samhället ska stå på offrens sida, inte bara för att få förövare bakom lås och bom, utan för att hjälpa att läka såren.

Hur det ska gå till förtjänar att få ta mer plats i debatten om kriminaliteten. Trygghet kan inte bara bygga på fällande domar. Något utfallet för Silver Edmén illustrerar tydligt: friande dom för såväl brottet han blev vittne till som övergrepp i rättssak, trots att förövarna fälldes för misshandeln som var ämnad att tysta honom.

Som komplement till rättegångsprocessen är alla kommuner skyldiga att erbjuda medling vid brott. Det kan låta som en mjuk åtgärd, men för många gärningsmän är det svårt att sätta sig ner och lyssna på hur brottet påverkat offret. Verksamheten är främst inriktad på brott där gärningsmannen är under 21, men uppmärksammas sällan i debatten trots fokuset på ungdomsbrottslighet. Det är synd, när forskning pekar på goda utfall dels för återfallsbenägenhet men främst för offrets känsla av upprättelse.

Gängkriminaliteten kommer inte försvinna över en natt, oavsett färg på regeringen. Under tiden behövs robusta system för att hantera brottsoffren. Såväl under rättegångsprocessen, som efter. Det finns fler stenar för politikerna att vända på än de som påverkar gärningsmännen.