Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Feminist i hatt - men aldrig i slöja?

Hundra år senare döms en kvinna fortfarande efter vad hon har på huvudet, inte efter vad hon har i huvudet. Om det påminns vi i Varberg Konsthall.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 8/3. Stråhatten nästan svävar i glasmontern. En oväntad symbol för kvinnokamp kan tyckas. Men vid nittonhundratalets början var huvudbonaden ett medvetet val. Rösträttkvinnorna bar den som en signal. Bred skulle den vara, och gärna utsmyckad. En stilsäker markör för att motbevisa nidbilden av kvinnosakskvinnan som en manhaftig, oattraktiv varelse.

Viljan att förknippa kvinnan med något som kan väcka löje känns bekant även i dag. Batikhäxa är standard som öknamn på kvinnliga politiker och feminister. Avsändaren känner sig ofta hemma utåt högerkanten.

Nu som då, kanske någon tillägger! Och visst, viss bäring har det. För medan liberala kvinnor gick i bräschen, var motståndet mot rösträttsrörelsen betydande inom högern. Dit räknades i det sammanhanget även Bondeförbundet. Formuleringarna i valprogrammet från 1917 ser väl ingen grön liberal som ett av partiets stoltare ögonblick.

Till Bondeförbundets försvar kan möjligen sägas att kvinnor åtminstone inte avfärdades som korkade eller hysteriska. Motståndet motiverades på ett mer handfast sätt:

”När Bondeförbundet vidare förklarar sig vara motståndare till kvinnans politiska rösträtt, vill det därmed icke underkänna kvinnans värdefulla insats i det samhällsdanande arbetet, men med en sådan reform genomförd, ligger det i öppen dag, att landsbygdens intressen skulle bliva mycket tillbakasatta.”

Hur då kan man undra? Jo, poängen var att landsbygdens kvinnor ju inte hade samma möjlighet att ta sig till vallokalerna som stadens. (Någon, underförstått bondmoran, måste ju sörja för gård, barn och kreatur) Och då skulle landsbygdens röster inte bli rättvist representerade i valet.

”Därtill vill väl ingen tänkande lantbo medverka”, avslutades resonemanget.

Som tur var blev motståndarna nedröstade. Vi kunde vid förra årets slut fira hundra år av kvinnlig rösträtt. Och ”landsbygdens” kvinnor tog snart revansch. Centern var som riksdagsparti först med en kvinnlig partiledare – och är partiet med flest kvinnor på den posten.

Trots år av bataljer är dock jämställdhetssegern ännu inte vunnen, vilket titeln på den pågående utställningen på Varbergs Konsthall påminner om: Still burning.

Det finns oändligt många fler erövringar att göra på vägen till lika villkor, från lönenivåer till företagsmöjligheter. Men till symbol för det ofullbordade görs inte sällan åter en huvudbonad – nämligen slöjan.

Plagget syns även där i konsthallen. I Saadia Hussains färgstarka muralmålning finns en beslöjad kvinna som gör fingret. Åt betraktaren? Kanske, beroende på vem denne är.

Men betänk då att fingret kan anses riktas åt flera håll. Mot det förhatliga patriarkala förtryck som påtvingar muslimska kvinnor slöjor. Men fingret kan lika gärna vara riktat mot den nedvärderande syn som finns på de kvinnor som av egen fri vilja väljer att bära en slöja av trosskäl.

I en intervju om sin konst i Ystad Allehanda påpekar Saadia Hussain hur absurt det är att döma eller definiera en kvinna efter om hon bär slöja eller inte.

Ändå döms det snabbt och skoningslöst. En av 100 reklambilder för Gävle, med en kvinnlig lärare, spred sig snabbt som en präriebrand genom sociala medier. Skälet? Läraren bär slöja. Därmed blev hon en förhatlig symbol för både islamisering och förtryck.

Snart kom fler reklambilder i blickfånget och drevet gick vidare. Plötsligt var en reklambild på en kvinna i slöja, enligt en ledarskribent, ett sätt att ”förenkla och fördumma bilden av muslimer”.

Men det som är fördummande är att inte förmå tänka längre än en kvinnas slöja.

För hundra år sedan var kvinnor tvungna att sätta på sig hatt för att bli tagna på allvar. Hundra år sedan måste en kvinna slita av sig slöjan för att bli respekterad. Det är patetiskt att vi inte kommit längre än så.

Maria Haldesten