Ihop med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) träffade regeringen den 20 december en överenskommelse om gemensamma steg mot en digital infrastruktur inom offentlig sektor. Syftet är att införa ett ”säkert, snabbt och enkelt sätt för digital kommunikation mellan välfärdens verksamheter”. Faxen ska rivas ut till förmån för nya digitala lösningar som i övrigt redan finns tillgängliga i resten av samhället.
Överenskommelsen är viktig, välkommen – och förvaltningspolitiskt historisk. Samtidigt är det också en aning sent som offentliga sektorn vänder sig mot moderna lösningar, om vi jämför med resten av samhället. Faxen har i övriga delar av samhället definitivt sett sina bästa dagar.
Vad kan vi då förvänta oss av de digitala reformerna? Ja, grundsyftet är att ersätta föråldrade och osäkra kommunikationsmedel med effektivare och säkrare digitala lösningar. Vad det utmynnar i återstår att se, men processen framåt kräver väl så många strategiska och taktiska överväganden för att säkerställa ett gott resultat.
Det gränsöverskridande samarbetet mellan regeringen och SKR för en gemensam och digital infrastruktur må vara ett lite torftigt ämne, men det finns skäl att uppmuntra reformen.
Ett av de tydligaste skälen till att reformen gör skillnad på riktigt är att det kommer spara tid och pengar för alla. Varje sparad arbetstimme inom det offentliga spelar roll, särskilt när det berör alla anställda på såväl statlig som lokal nivå.
Ungefär en tredjedel av alla förvärvsarbetande i Sverige är anställda i offentlig sektor. För att sätta det i perspektiv - tänk hur mycket tid som varje offentliganställd lägger varje dag, vecka och år på att kommunicera genom föråldrade och tidskrävande system. Om den nya reformen kan minska åtminstone en fjärdedel, eller mer, av den tiden skulle det motsvara enorma resurser i form av både tid och pengar.
Ett annat skäl är att reformen kan leda till ökad samverkan och färre byråkratiska stuprör mellan myndigheterna. Det är alltför vanligt, eller till och med institutionaliserat, att offentliga aktörer skapar sina egna, parallella – och dyra – system. Istället för att bygga upp en lösning som kan användas av samtliga är det tyvärr snarare regel än undantag att implementera särlösningar. I praktiken innebär det att tid och pengar går åt till att uppfinna hjulet på nytt, om och om igen. Det är vår tids kanske yttersta form av resursslöseri.
2022 innebär valår. Då lär den digitala infrastrukturen inte ligga högst upp på dagordningen. Men att faxen tackar för sig kommer göra stor skillnad för Myndighetssverige.
