Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Först Ringhals sedan minikärnkraft på var bakgård?

Plötsligt känns behovet av nya jodtabletter obehagligt aktuellt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Jodtabletterna kom med posten, precis lagom till semestern. Tyvärr handlar det inte om bot mot semestermage eller vätskebrist.

Paketet är ett utskick från länsstyrelsen Halland. Det kallas beredskapsutdelning. Och handlar om skydd mot kärnteknisk olycka.

Det är en talande, obehaglig påminnelse om de risker som finns med kärnkraften. Därför träffar jublet från Carl-Oskar Bolin (M) och Johan Persson (L) som en spottloska i ansiktet.

Men det kanske inte är deras ungar som behöver proppas med jodpiller om det värsta skulle inträffa, om olyckan är framme eller ryssen siktat på känsliga mål?

Till skillnad från Moderaterna tycker jag INTE att det är ”fantastiskt glädjande nyheter att Vattenfall vill satsa på ny kärnkraft i södra Sverige”.

Snarare känner jag lite som dansken gjorde när frågan om upprustning av Barsebäck plötsligt dök upp för 20 år sedan. Sveriges hantering av Barsebäcksfrågan fick då sylvass kritik av det konservativa, danska regeringspartiet som talade om svek. Till slut fick dock dansken som hen ville.

Men nu dyker alltså frågan om nysatsning vid Ringhals upp som en ovälkommen överraskning. Vattenfall vill utreda förutsättningarna för att bygga små modulära reaktorer just där.

Alltså reaktorer av det slag som Moderater, liksom Liberaler, drivit opinion för att Sverige ska satsa på.

"MR innebär ett nytt modernt sätt att tillföra baskraft. Tekniken har idag kommit långt och svenska Vattenfall deltar i utvecklingsprogram i Estland. Det borde testas i Sverige också"

Så skriver bland andra halländska riksdagspolitikern Helena Storckenfeldt i en riksdagsmotion.

Även Socialdemokraterna har börjat snegla på den nya tekniken. I förra veckan talade energiminister Kashayar Farmanbar (S) om att undersöka förutsättningarna för nya småreaktorer.

Alla bör dock vara medvetna om att det är fråga om nya reaktorkoncept och prototyper. Entusiasterna i Sverige hoppas på framtida massproduktion. Förhoppningarna är stora. Tekniker från såväl Chalmers som KTH är inblandade. Reaktorerna sägs - till skillnad från de nya jättekärnkraftverk som byggts i exempelvis Finland - gå snabbt att bygga och blir betydligt billigare. Dessutom sägs dessa reaktorer kunna kylas av automatiskt vid en olycka.

Det kan låta lovande. Men vi vet inte om det funkar. Och strålningsrisken försvinner inte. Beredskapsområdet kanske kan krympas för små anläggningar. Å andra sidan är förstås tanken att de, på sikt, ska uppföras på fler ställen.

Att sprida risken till fler bakgårdar kan förefalla rättvist. Kanske blir jodtabletter en självklarhet i var mans hem. Och ett minikraftverk lika odramatiskt som bergvärme.

Men tillåt mig tvivla. För den bittra eftersmaken försvinner inte. Risken försvinner inte. Avfallet försvinner inte. När det någon gång hamnar i slutförvar, kommer faran minska. Men den finns kvar där, dold i urberget.

Just nu sitter en svensk professor och klurar på hur varningar ska konstrueras för att kunna uppfattas av framtida generationer om 100 000 år.

Det sätter perspektiv på det hela.