Förslagets försvarare har varit noggranna med att förbudet inte skulle gälla åsikterna i sig, utan deltagande i organisationer vars rasism tar sig uttryck genom kriminella handlingar. Kritiker menar att förbudet då är meningslöst, eftersom handlingarna redan är straffbara. Om man vill förbjuda deltagande i organisationer som ägnar sig åt brottslighet, varför stanna vid de grupperingar som har rasistiska motiv?
Det var inte länge sedan åsiktsfriheten senast var aktuell i samhällsdebatten - bara häromveckan föreslog justitieministern att vi skulle förbjuda förnekelse av förintelsen. Även om man utgår från att våra demokratiska friheter ska värnas, så går det att vrida och vända en hel del på de här frågorna: Skulle den här lagen vara effektiv? Hur ska grundlagen tolkas? Vad är en rasistisk organisation?
Min oro kring detta ämne går dock bortom juridiska teknikaliteter. Jag är nyfiken på vad som händer i samhället med den här typen av interventioner, som ämnar bekämpa främlingsfientlighet. Å ena sidan skickar det visserligen en tydlig signal från samhället om att rasism och antisemitism inte hör hemma här. Å andra sidan tänker jag att det vore smidigare att bara sticka en offerkofta och posta raka vägen till Nordiska Motståndsrörelsen.
De organisationer som förbuden hoppas komma åt livnär sig på människors misstro och förakt mot samhället. Deras verklighetsbild bygger på ett enormt “vi mot dem”, idén om ett pågående krig, en stat korrumperad av politiskt korrekt dravel. För nazisten är det nog rena rama julafton att ha lagen emot sig. Jag är rädd för vad som händer när alla som gnäller om att “men det får man väl inte säga i det här jävla landet” plötsligt har rätt i det. När vi ger dem äran att känna sig som the underdogs, tvingade att organisera sig i smyg på flykt från den stora elaka staten. Tänk vad deras löjliga “sanning” blir så mycket sexigare när det är en sanning som staten försöker mörka. Vi gör dem mer attraktiva för precis den typ av personer som lättast värvas till dessa miljöer: Vilsna unga män på jakt efter ett tufft sammanhang.
Det kan vara obekvämt för liberaler att ta dessa strider. Jag fick frågan på twitter varför det är så viktigt för mig att få förneka förintelsen. Det är det ju egentligen inte. Visst kan det kännas både konstigt och värdelöst att försvara något man själv vill förgöra - men jag tror också att det är vid de jobbiga frågorna som våra politiska principer verkligen sätts på prov. Rasisterna står nog gärna på barrikaderna och skriker sig hesa om våra demokratiska principer. Jag ber er: Låt dem inte skrika högst.
