Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20111010
En ledsen pojke sitter på golvet i ett hörn  
Foto Jonas Ekströmer / SCANPIX / kod 10130  

 



 Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT
STOCKHOLM 20111010 En ledsen pojke sitter på golvet i ett hörn Foto Jonas Ekströmer / SCANPIX / kod 10130 Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT

Maria Haldesten: Föräldrarätt bör kunna ses som förverkad

Vackra löften till trots slits barn fortfarande från trygga fosterhem för att tillfredsställa inkapabla bioföräldrars intressen. Det är oanständigt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 12/3. Pojken är liten för sin ålder. Han svarar sällan på tilltal och tycks ofta befinna sig i sin egen värld. Och det är något med ansiktet som inte riktigt går att sätta fingret på.

Trots de senaste åren av trygghet och kärlek är de skador hans missbrukande mamma gav honom omöjliga att helt reparera. Men pojken har fått en andra chans till ett hyfsat gott liv – om han inte plötsligt slits ifrån den fosterfamilj som ger honom god omsorg och en sund uppväxtmiljö.

För tänk om en rättsprocess plötsligt ger vårdnaden åter till dem som skadat honom för livet? Eller har svenska politiker, tack vare ett annat utsatt barns tragiska död, äntligen väckts ur sin långa slummer?

Politikerna står nu på rad för att träffa ”Lilla Hjärtats” fosterfamilj.

Socialminister Lena Hallengren (S) efterlyser en ”Lex Lilla Hjärtat”.

– När man ska få tillbaka sitt körkort som man förlorat på grund av att man varit onykter eller påverkad av droger måste man under en längre tid visa att man inte har ett beroende eller ett missbruk. Att det inte är så när man ska få tillbaka sitt barn är något vi måste titta på, säger hon.

Jo, det är väl det minsta man kan begära. Det är faktiskt helt oanständigt att så inte redan sker.

– Lagstiftningen som finns i dag duger inte, konstaterar även Ulf Kristersson (M) och utlovar åtgärdspaket.

Frågan är bara varför de paketen inte kom medan Moderaterna – och övriga allianspartier – satt vid makten?

Alliansregeringen lät tillsätta den så kallade Barnskyddsutredning redan 2007.

När den presenterade två år sedan utlovades lagskärpningar som skulle innebära att ”barnets bästa” äntligen skulle bli avgörande för alla beslut. Och efter ett tag hade delar av förslagen genomförts – men skyddet blev inte tillräckligt starkt. Vackra ord om barnrättsperspektiv stannade vid ord. Om konsekvensen skriver Ulf Kristersson själv:

”Hade lagen krävt att barnets bästa gått före föräldrarnas intresse, så hade Lilla Hjärtat fortfarande kunnat leka med sina syskon i sitt rosa rum.”

Skälet till att så inte är fallet är att föräldraperspektivet fortfarande alltför ofta väger alltför tungt.

Barnskyddsutredningens resonemang om tidigt omhändertagna barns anknytning till sin fosterfamilj, har om inte glömts bort så inte tillmätts tillräckligt stort värde. Och barnens behov av stabilitet har åsidosatts.

Det kan exempelvis leda till att barn bollas runt mellan bioföräldrar och familjehem, allt eftersom det visar sig att föräldrarna fortfarande är inkapabla att omhänderta barn.

I rättvisans namn bör förstås understrykas att problem även kan uppstå i fostervården. I vissa fall har kontrollbristen lett till att barn placerats i familjehem som drivits av möjligheten att tjäna pengar på utsatta barn snarare än en genuin vilja att sörja för deras bästa. Inte heller familjehemsvården är alltid rosenröd. Det vet vi av helt andra skandalhistorier om vanvård och elände.

Men även de bristerna uppstår som en följd av en kvardröjande oförmåga att sköta kontrollen och sätta barnens bästa i främsta rummet – samt en plågsamt vek lagstiftning.

Nu är samtliga partier på hugget. Centerpartiets Anders W Jonsson skriver om att vikten av se till att fler vårdnadsöverflyttningar blir verklighet och fler adoptioner möjliga.

Adoptioner är förvisso inte alltid lösningen – och skall det bli fler krävs att det finns garantier för att barn med behov plötsligt inte blir utan välbehövligt stöd från vård och samhälle. Men de nationella adoptionerna är orimligt få sett till antalet fosterhemsplacerade barn.

Det är dags att åstadkomma verklig förändring. Innan fler barn dör, eller får sina liv förstörda.