Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Tobias Samuelsson, C-skribent Liberala Nyhetsbyrån: EU är en lagsport med Sverige på läktaren

Ledare 28/9. I somras kom EU-ledarna till slut överens om en ny långtidsbudget, som ska sträcka sig från nästa år till 2027, efter flera tidigare sammanbrott i förhandlingarna. Sverige skulle vara ”snålast i EU” som finansminister Magdalena Andersson (S), inte så konstruktivt, formulerade sig häromåret.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Bild: Jonas Ekströmer/TT
Bild: Jonas Ekströmer/TT

I efterhand får man säga att det lyckades: statsminister Stefan Löfven (S) kunde vända hem med en historisk rabatt på Sveriges EU-avgift. I jakten på rabatten fick dock ett och annat stryka med för Sveriges del. Löfvens finska partikollega, statsminister Sanna Marin, kom till exempel hem med 400 miljoner euro i landsbygdssatsningar, när Sverige blev utan.

Att Sverige prioriterade rätt kan man tycka, men konsekvensen blev att stödet till landsbygden, till skillnad från våra finska grannar, minskade med en halv miljard kronor om året. Först nu när regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna lagt fram sitt budgetförslag för nästa år, börjar de egentliga kostnaderna utkristallisera sig. I budgeten ökar nämligen den nationella medfinansieringen till landsbygdsprogrammet, för att täcka upp för pengar som gick förlorade i EU-förhandlingarna.

Det kanske kan imponera som uppvisning i kreativ bokföring, men det blottar också problemet med den svenska ”snålast i EU”-strategin. När britterna lämnade, skulle budgethålet täckas av minskade jordbruksstöd, menade regeringen. Men ingen tänkte nog att det betydde minskat stöd till svenska bönder, samtidigt som deras finska kollegor fick behålla sina.

Sverige har hört till den ”frugala fyran”, som de återhållsamma medlemsstaterna har kallats. Ledande var Nederländerna, som dock insåg att EU-budgeten faktiskt handlade om mer än kronor och ören. Till syvende och sist återspeglar den vilket EU vi vill ha. Nederländernas premiärminister Mark Rutte lyckades förhandla fram en ”nödbroms”.

Länder ska kunna dra i den för att bromsa utbetalningar inom EU:s stora coronapaket, återhämtningsfonden, om de upplever att andra länder avviker för mycket kring krav på reformer.

Om länder i kontinentaleuropa ska få stora bidrag, då ska de också ta tag i sina pensionssystem, resonerade Mark Rutte. Italienarna, som sällan lever upp till några reformmål, var missnöjda. Det var ett gott tecken.

En av den Europeiska unionens kanske mest underskattade framgångar är att den bidragit till ekonomiska liberaliseringar på delar av kontinenten som traditionellt sett har varit hårdföra motståndare till just det.

Tack vare att Nederländerna såg till mer än sig själva, lär den utvecklingen fortsätta. Om Sverige hade visat mer intresse för EU:s utveckling hade det kunnat vara Stefan Löfven vi hade att tacka för den bragden.

Sverige är trots den bild som ofta förmedlas ingen liten spelare. Tvärtom är vi EU:s sjunde största ekonomi, som skulle kunna göra betydande skillnad om vi insåg att EU är en lagsport. Trots den utdragna budgetprocessen är det inget maratonlopp där snålast över mållinjen vinner.