Vänsterpartiet har precis avslutat sin kongress. En relativt undanskymd tillställning. Den stora nyheten är att Vänsterpartiet vill ta bort terroriststämpeln på den kurdiska organisationen PKK och att partiledningen fick stryk av kongressen när de ville ludda till partiets ställningstagande kring kärnkraften.
Vänsterpartiets valresultat 2014 var en besvikelse. Trots ett mycket tydligt valbudskap var det till slut bara 5,7 procent av väljarna som lade sin röst på partiet. Direkt efter valet blev det också tydligt att Socialdemokraterna och Stefan Löfven inte ville ha med partiet i rege-ringen.
Rent väljarmässigt har utvecklingen sedan dess inte varit så dålig för partiet. Om man ser den samlade bilden över olika opinionsundersökningar ser man en liten, men tydlig, uppgång. Partiet ligger nu runt sju procent.
Frågan är ändå varför det inte går bättre. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt konstaterade i sitt avslutningstal till kongressen att många av dem som enligt Sjöstedt borde se Vänsterpartiet som sitt parti, inte gör det idag.
Detta trots att förutsättningarna för ett växande parti till vänster om Socialdemokraterna är goda. En socialdemokratiskt ledd regering med uppenbara problem både med politiken och kommunikationen. Dessutom en regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister som lagt fram förslag i syfte att lägga svensk flyktingpolitik på EU:s bottennivå. Det borde finnas gott om missnöjda miljöpartistiska och socialdemokratiska väljare som söker sig till Vänsterpartiet.
Kanske ligger en del i förklaringen i Vänsterpartiets position i politiken: Är partiet en del av regeringsunderlaget eller är partiet ett oppositionsparti?
När det gäller grunden för regeringen är det ingen tvekan. När Stefan Löfven utsågs till statsminister markerade Vänsterpartiet sitt missnöje med att de inte var välkomna ens till förhandlingar om regeringsposter. De lade ned sina röster, precis som Allianspartierna.
Samtidigt är Vänsterpartiet en del i uppgörelsen kring statsbudgeten varje år. Det är i många fullmäktigeförsamlingar runt om i landet som lokala vänsterpartister stått och skrutit om specifika statliga satsningar som det menar har en vänsterpartist som upphovsman.
Samtidigt så tvekar man inte att kritisera regeringens politik i andra frågor. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt beskriver det som att göra dubbel nytta, att både förverkliga politiska förslag tillsammans med regeringen, och bedriva en kristallklar och besvärlig opposition.
Det är svårt för utomstående, och kanske också för dem inom partiet, är det inte så kristallklart. Det är svårt att förstå Vänsterpartiets roll. Vänsterpartiets förhållande till regeringen är, som det heter på Facebookspråk, komplicerat. Det gör att väljarnas förhållande till Vänsterpartiet också fortsätter vara komplicerat.
