Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Ett differentierat strandskydd behövs

Ledare 8/2. Frågan om strandskydd har varit en följetong i Sverige under många år. Att trygga människors tillgång till stränder och sjöar för friluftsliv är viktig och hör till allemansrätten. Det är också viktigt att hindra en överexploatering av populära områden. I tätbefolkade delar av Sverige ser man hur många fått bygga strandnära och det även efter 50-talet då den första strandskyddslagen kom. Hur detta fortfarande är möjligt får respektive kommun och länsstyrelse svara på. I storstadsområdena verkar dessa inte alltid göra sitt jobb i förhållande till strandskyddet.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Bild: Rebecka Kvint
Bild: Rebecka Kvint

Man kunde önska att myndigheterna i tätbefolkade storstadsområden kunde vara lika nitiska som deras kollegor i mer landsbygdsbetonade områden. Trots försök av riksdagen att förtydliga lagstiftningen och förenkla möjligheten att bygga strandnära i vissa områden förefaller länsstyrelserna göra olika tolkningar.

Självklart ska inte allmänhetens tillgång till sjöar, hav och andra vattendrag försvåras, men det måste finnas en rimlig medelväg. Det är inte viktigt minst för landsbygdsområden som kan se goda möjligheter att utvecklas om man får bygga med utsikt över vatten. Möjligheter till lättnader infördes för drygt tio år sen genom så kallade LIS-områden, Landsbygdsutveckling i strandnära lägen, men ofta satte länsstyrelserna käppar i hjulet.

Strax före jul presenterades en ny utredning kring strandskyddet, en utredning som tillsatts med anledning av januariavtalet. Direktivet talar om att det ska vara ”betydligt enklare att bygga strandnära i landsbygdsområden” och att detta ska ske genom en ökad differentiering. Samtidigt ska det lokala inflytandet öka och strandskydd ska också kunna förstärkas.

Utredaren föreslår att strandskyddet tas bort för små sjöar och vattendrag och vatten som anlagts efter 1975. Samtidigt ges länsstyrelsen möjlighet att införa strandskydd vid samma typ av vattendrag.

Självklart är det en balansgång mellan att landsbygden ska kunna utvecklas och att skyddet för många vattendrag ska kunna finnas kvar. Att differentiera strandskyddet låter bra, men riskerar att gå på pumpen ännu en gång. Mycket kan bero på hur enskilda handläggare på olika länsstyrelser agerar. Samma lagstiftning kan faktiskt fungera olika beroende på vem som är handläggare och dennes intressen.

Det kan inte vara förbehållet höginkomsttagare i storstadsområdena att få bo vid vatten. Inte minst den halländska landsbygden skulle kunna utvecklas ännu mer om det vore enklare att bygga lite närmare vatten. Det borde inte stå i motsats till att vissa områden måste skyddas. Att bygga med utsikt över vatten på landsbygden borde få vara huvudregel och strandskyddet undantaget.