Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Översvämningar hotar att bli en allt vanligare syn.  Bild: Johan Nilsson/TT
Översvämningar hotar att bli en allt vanligare syn. Bild: Johan Nilsson/TT

Richard Böhme: Ett allvar som manar till handling, inte apati

IPCC:s senaste rapport talar ett tydligt och alarmerande språk. Men flera av flera av klimatkrisens lösningar är inom räckhåll.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 10/8. I går presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin senaste rapport om klimatförändringarna. Den bjöd inte på någon upplyftande läsning.

Sedan den industriella revolutionen har temperaturen stigit med över en grad. Inlandsisar och andra glaciärer fortsätter att smälta vilket höjer havsnivån och påverkar havsströmmar. Havshöjningen beräknas nå mellan 28-100 centimeter innan århundradets slut, men man tar höjd för att den kan bli större. Den riskerar alltså att ske snabbare än landhöjningen i stora delar av landet. I mer låglänta områden med tätbefolkade kuster kan följderna bli mycket allvarliga.

Bevisen för att detta är orsakat av mänskliga påverkan är enligt panelen "otvetydiga och ovedersägliga".

Man ser också ett tydligt samband mellan klimatförändringarna och de senaste decenniernas extremväder. Det är svårt att knyta enskilda oväder till den globala uppvärmningen, precis som enskilda kallvintrar inte är bevis på motsatsen, men den sammantagna trenden är mycket tydlig. Det finns alltså en risk för att sommarens västeuropeiska skyfall och sydeuropeiska skogsbränder är delar av ett återkommande mönster.

Extremväder är också något att beakta även på närmre håll. Halland har förvisso varit förskonat från allvarligare väderlek i sommar, men de flesta har nog 2018:s svåra torka i färskt minne. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, pekar ut Halland som ett område som förväntas drabbas av fler ras, skred och översvämningar. Det är något som kommer få direkta konsekvenser för stads- och samhällsplanering.

För att bromsa denna utveckling måste utsläppen av så kallade växthusgaser ned och på sikt så gott som försvinna. Det kan framstå som en oöverskådlig uppgift. Inom EU är 73 procent av energiproduktionen fortfarande fossil. Unionen har visserligen ambitiösa klimatmål, men även om man når dem står EU bara för en liten del av de globala utsläppen. Kina, som är den i särklass största utsläpparen, står för mer än en fjärdedel av alla koldioxidutsläpp. Att det fortfarande mycket kolberoende landet drastiskt minskar sina utsläpp snabbt är alltså nödvändigt för hantera klimatförändringarna. Också Kina har på pappret mycket ambitiösa klimatmål, i realiteten bygger man fortfarande ut sin kolkraft.

Samtidigt satsar man på fossilfri energi, som också gör landet mindre beroende av importerad olja och gas, en strategisk aspekt som för Kina väger tungt.

Trots de allvarliga budskapen bör inte IPCC:s rapport betraktas som någon domedagsprofetia. Bara i Sverige sjuder det av uppfinningar och projekt som kan leda oss bort från fossilberoendet. En batterifabrik i Skellefteå, fossilfritt stål i Malmberget och nu senast, en vätgasanläggning i Hofors.

Det är långt ifrån dags att ge upp.