Ledare 15/11. Har Sverigedemokraten Erik Hellsborn lärt sig bannbullekonsten av gamla påvar? För visst låter det lite som vår nutida lokalpolitiker blir lika provocerad av snoppar som påven Paulus IV (påve 1555-1559).
Under ett kyrkomöte i mitten av 1500-talet presenterade han en bulla med förbud mot synliga könsorgan och nakna rumpor och bröst på kyrklig konst. Under århundradet som följde ökade puritansimen – och konstförstörelse i form av exempelvis påkletade fikonlöv blev legio. Beväpnade med påvliga påbud for kyrkans män fram som klottrande huliganer. De konstverk som inte censurerades gömdes undan.
Nu står vi där igen, i Varberg 2019. Och det är inte bara tanken på Falkholts jättestora organmålningar som får Hellsborn att darra. Det vackra bronskonstverket i Brunnsparken gör Sverigedemokraten deprimerad. Därför bör det bort, enligt honom.
Badande ungdom däremot går an. Men så är det förstås ett sunt och glatt konstverk av det slag som lika gärna kunnat placeras på ett torg i Berlin i slutet av 30-talet som i Varberg. Badande ungdom motsvarar de ideal som hade väckt gillande hos Reichskulturkammer.
För det är ju, i ärlighetens namn, inte främst gamla påvar man tänker på när Sverigedemokrater – i Varberg och annorstädes – går till storms mot viss typ av konst.
När Sölvesborgs kommun, som leds av SD, i höst beslutade att kommunen ska köpa in ”tidlös och klassisk konst” med anknytning till den lokala identiteten framför ”utmanande samtidskonst” finns uppenbara paralleller att dra till en svunnen tid i ett närliggande land.
För att tala klarspråk: Adolf Hitler och hans anhang uppskattade inte ”degenererad” konst. Därför hamnade konstnärer som Pablo Picasso, Edvard Munch och Marc Chagall i nazistfrysen – de rensades ut,
Fullt så långt som att vilja ge moderna konstnärer yrkesförbund vill Erik Hellsborn inte gå. Han säger sig inte vilja lägga sig i skapandet. Däremot vill han bara godkänna vissa offentliga inköp och föreslår en regel med följande lydelse: ”all utsmyckning ska vara av positiv snarare än provocerande slag, samt att fokus ska ligga på att lyfta fram det varbergska, halländska, svenska och europeiska arvet”
Erik Hellsborn betonar samtidigt att detta inte är en fråga som han fastnat för efter att ha blivit nedstämd i Brunnsparken. Han säger ”det här är en fråga som varit viktig för oss under en längre tid.” SD Varbergs syn på degenererad, förlåt ”utmanande”, samtidskonst har partiet burit med sig länge säger han i HN. Kanske var de till och med så att den kulturpolitik man nu vill sprida brett är den som partiet velat främja ända sedan starten på 90-talet?
Varberg har ett konstnärligt råd som gemensamt fattar beslut kring inköp. Där lär en uppsjö av aspekter – om allt från kvalitet och mångfald till pris – vägas in. Men att snäva in ramarna för den offentliga utsmyckningen på det sätt som smakpolisen Hellsborn föreslår vore förstås helt absurt. Faktum är att hans utspel är så befängt att det, ironiskt nog, i sig skulle kunna uppfattas som ett slags provocerade, modern konstinstallation.
