Signerat 16/1. När champagnen var uppdrucken och fyrverkerierna förbrukade ventilerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson sin oro för svenska folket. För exakt 6 år sedan lärde han oss ett nytt ord: enveckasförsvaret. Ett begränsat mål inom Sverige skulle maximalt kunna försvaras i upp till en vecka (AB, 3/1-12).
Detta faktum satte med stor sannolikhet inte kaffet i politikernas halsar, eftersom Försvarsmakten under tiotals år hade betraktats som ett särintresse. Att den operativa försvarsförmågan knappt skulle hålla en vecka var en direkt konsekvens av politiska beslut.
ÖB underströk att ett potentiellt hot mot Sverige inte skulle bestå av en massiv invasion, utan snarare en begränsad militär insats mot exempelvis en stad eller ett mindre landområde som Gotland. Två år senare hände just det – i Ukraina. Små, gröna män med rysk materiel, men utan rysk flagg och uniform, annekterade Krimhalvön. Det tog bara några dagar innan halvön var i rysk kontroll. Konflikten pågår än i dag och Krim är fortsatt ockuperat. Spänningarna mellan EU och Ryssland är kännbara, särskilt i Östersjön.
Sedan enveckasförsvaret uppmärksammades har Försvarsmakten åter riktat blicken mot det egna landområdet. Insatsförsvaret har utvecklats tillbaka till en liten version av det forna territorialförsvaret. De som är födda före murens fall 1989 minns att Försvarsmaktens beredskap var god. Risken för att stormakterna skulle drabba samman var reell, liksom vetskapen att Sverige givetvis skulle bli indraget i en potentiell konflikt. Oavsett om Sverige sade sig vara ”neutralt”. Det var därför en självklarhet att Försvarsmakten tilldelades tillräckligt med resurser för att handlingskraftigt kunna möta hot.
Om gårdagens bilaterala hotbild utgjordes av kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen är dagens säkerhetspolitiska karta mer komplex. Försvars- och säkerhetspolitiken följer numera inte logiska mönster, vare sig i Sverige eller i USA. Det finns fler statliga som hybrida spelare på planen, som till stor del är en gråzon. Hoten är inte enbart militära, utan irreguljära i den meningen att militärstrategiska mål kan uppnås utan ett invasionskrig. Infrastruktur kan slås ut med en knapptryckning. Tvivel och oro sås genom desinformation i Facebook-flödet.
Synen på hur Sverige ska hantera sin säkerhetspolitiska situation är tyvärr allt annat än enhetlig över blockgränsen. Den S-märkta Hultqvist-doktrinen har varit den mest försvarsvänliga på många år, men de rödgrönas mandatperiod har bestått av mer attitydförändring än verkstad. Dagens säkerhetspolitiska hotbilder skiljer sig från de som dominerade under 80-talets slut. 90-talets dröm om evig fred står i stark kontrast till 2010-talets krutdurk. Dagens försvarsbehov måste läsas med nutida glasögon, men med historien i bakhuvudet.
2019 kan bli fredligare och tryggare, men då krävs handlingskraft från en oenig riksdag. Försvarsmakten behöver långsiktiga besked, helst från en regering som håller längre än en vecka.
