Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Abir Al-Sahlani: En stol som blev en diplomatisk kris i EU

I början av förra veckan, när EU:s Ursula von der Leyen och Charles Michel träffade Turkiets president Recep Erdogan, uppstod en otippad diplomatisk och jämställdhetspolitisk kris.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Den enda kvinnan i mötet – Ursula von der Leyen – blev utan stolsplats och fick sitta i soffan längre bort. Nu minns ingen vad det ursprungliga mötet skulle handla om. Trots att Turkiet ställer sig längre ifrån EU får vi inte kasta samarbetet i sjön – men inte heller tystna kring demokrati- och jämställdhetsfrågorna.

Jag har den högsta respekten för demokratiska processer. Och för folkens vilja som uttrycks via fria, transparenta och rättvisa val. Tyvärr har Erdogans parti AKP radikaliserat Turkiet, vilket har gjort nationen mer fundamentalistisk. Det här har inneburit en tillbakagång till en förlegad kvinnosyn, som i sig är ett kvinnoförtryck, vilket blev tydligt under mötet mellan EU och Turkiet.

Där kunde omvärlden inför öppen ridå se hur EU:s högst uppsatta politiker och den enda kvinnan på mötet, Ursula von der Leyen, inte erbjöds en sittplats vid toppmötet. EU och Turkiet skulle under mötet bland annat prata om migration, och – träffande nog – kvinnors rättigheter. Detta efter att Turkiet nyligen meddelade att de kommer att dra sig ur Istanbulkonventionen, det första juridiskt bindande internationella dokumentet vars mål är att kriminalisera våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Tyvärr gick EU:s rådsordförande Charles Michel, som är man, rakt i fällan. Han gjorde inte precis saken bättre när han utan att tveka tog den andra platsen som fanns tillgänglig istället för att erbjuda den till Ursula von der Leyen, vilket hade varit det smartaste att göra i situationen. Speciellt när andra, auktoritära, länder vill visa på, eller skapa splittring inom EU. Istället lämnade Michel helt tydligt EU:s värderingar om jämställdhet vid EU:s yttre gräns, och lät sitt ego gå före vett. Istället fick Ursula von der Leyen sitta på soffan bredvid, långt ifrån de andra.

Det skapar tyvärr ett gyllene tillfälle för EU:s institutioner att debattera jämställdheten inom EU:s institutioner och diplomatin, som tyvärr är ljusår bakom det vi tar för givet här i Sverige.

Innan Turkiet gick i en radikalare riktning talades det om att Turkiet skulle gå med i EU. Många är de som nu tycker att relationerna, broarna och dialogen till Turkiet måste upphöra, och att Turkiet aldrig någonsin bör släppas in i Europasamarbetet.

Jag tror tvärtom. Vi måste fortsatt bygga broar. Fortsätta dialogen. Engagera flera turkar i europeiska frågor. För det är egentligen den enda möjligheten vi har för att trycka på kring demokratifrågor och jämställdhet. Jag har sagt det förr: regeringar kommer och går. Men nationer består. Och en dag kommer AKP med Erdogan i spetsen också att försvinna från makten. Och då kanske vi kan återuppta inträdesprocessen till EU. Men idag är denna tanke sorgligt nog väldigt långt borta, så som regeringen i Turkiet just nu beter sig.