Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En liten gnista har tänt en stor eld

Valet står inte mellan hedonism och soppa på potatisskal.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

En bortskämd snorunge eller en profetisk världsförbättrare? Skillnaderna i synen på Greta Thunberg är lika vida som Atlanten är bred.

Att griniga programledare utnyttjar sin position för att spy galla över en ung aktivist bör kanske inte förvåna. Inte ens presidenter drar ju sig för det. Män som dessa vet att deras litanior väcker jubel i deras församling av likasinnade.

Tack och lov är kraften oändligt mycket starkare i den rörelse Greta tänt gnistan. Det var tydligt i fredags när klimatmanifestationerna avlöste varandra världen över, från Varberg och Falkenberg till Montreal och Milano.

För att komma närmare känslan av att vara en del av en global jättemanifestation tog jag mig till vår närmaste storstad. Jag har bevakat och vandrat i väldigt många demonstrationer genom året, men aldrig sett så många paraplyer komma gungade längs gatorna. En stadig ström av människor tågade till torget med monumentet över en annan person som gjorde skillnad redan som tonåring. Gustav II Adolf var blott sjutton år när han myndigförklarades och blev kung över Sverige (om än inte över Halland).

Att ålder inte nödvändigtvis är en förutsättning för briljans finns det gott om historiska exempel på. Greta Thunberg har dock den goda smaken att både inse och ständigt påminna om sin begränsning. ”Lyssna på vetenskapen” är en fras hon ofta upprepar.

Vad kan vara klokare än det? tänker jag och ler därför förnöjt när jag ser att en grupp forskare sällat sig till massan på torget.

Tja, det där med att lita till vetenskapen kan det bli för mycket av, påpekar kritiker av olika slag. ”Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken” löd rubriken på Lena Anderssons krönika i Dagens Nyheter i helgen. Nu är det förstås ingen som föreslagit ett system där vi överlämnar allt makt och rösträtt till vetenskapen. Och skribenten kan sova i trygg förvissning om att hon inte kommer att vakna upp till en global ekodiktatur som tvingar henne till ett torftigt asketliv.

Att vi alla funderar över de val vi gör i liv och vardagen är dock fullt rimligt. Det står inte mellan hedonism och soppa på potatisskal. Däremot är det rimligt att fler tjänster prissätts efter helhetsavtryckets verkliga kostnader. Lika lite som det finns gratisluncher finns det gratisflyg eller gratiskol.

Men Greta låter så arg, invänder någon. För dem som tycker att små flickor skall vara timida och söta är det förstås oändligt irriterande. Själv blir jag i stället oändligt glad när jag ser en ung tjej, med stiltypisk mittbena, två långa flätor och alldeles vanliga kläder, i en monter på Bokmässan. En ytterst liten Greta-effekt i det stora hela, men befriande skön.

I fredags var jag en av miljoner. Skaran omkring mig var lika brokig som under ett Pride-tåg. Vi var människor som samlats för att visa vår goda vilja att lyssna och dra vårt strå till stacken. Ibland skaver olikheterna. För mig som ser hopp i nya innovationer känns den andres teknikfientlighet främmande. Men håller vi ut och i tillräcklig mån ihop, som prästen Kent Wisti uppmanade till i sitt tal, kommer vi en bit på en bättre väg.