En hallänning i Corona-Stockholm

Jag kommer inte fira påsk hemma i Varberg i år - jag försöker ta det ansvar jag kan.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Jag hade kunnat skriva mycket om hur det är att vara hallänning bosatt i Stockholm. Min största talang är att göra stockholmarna skogstokiga genom att stå till vänster i rulltrappan och gå före i köer som jag inte visste fanns. Jag är allmänt duktig på att vara i vägen, sådär som man är när man inte har växt upp med de oskrivna trafikregler som gäller på en trottoar i morgonrusning.

Så fort jag hade satt foten i Stockholm fick jag en osynlig skylt med texten ‘’Lantis’’ i pannan. Detta trots att jag har växt upp strax utanför Varberg - knappast vildmarken. Skylten blir särskilt tydlig ibland, som när mina vänner fick för sig att vi skulle ta varsin elsparkcykel genom stan (här cyklar man alltså i bussfilen). Eller när chockade kollegor undrade vilket u-land jag var ifrån egentligen, när jag nämnde att man (i väntan på kommunalt VA) inte kunde dricka kranvattnet där jag växte upp.

ANNONS

Bakom lantis-skylten finns en del fördomar. Jag är inte stolt över det, men jag bar med mig en rad elaka tankar om folket i vår huvudstad. Bland annat att Stockholm, på ren halländska, består av mesiga mallgrodor. Och ja, när tunnelbaneföraren häromveckan ropade ut att vi är försenade på grund av duggregn hade jag svårt att låta bli att väsa ‘’Era mähän!’’

Sen några veckor tillbaka har den där trottoartrafiken försvunnit. Nu behöver man inte välja café utifrån var det finns sittplats. När jag gick hem en lördagskväll stötte jag inte på ett enda äckel som hävde ur sig något obehagligt. Jag stötte faktiskt inte på någon alls.

‘’Fråga grannen’’, sa jag någon gång när min stockholmskompis behövde hjälp. Han tittade på mig som om jag var galen. Nu sitter lappar i vartenda trapphus med folk att ringa om man inte kan springa till apoteket själv. Granntanten slänger en lapp med sitt nummer i mitt brevinkast när hon inte har sett mig på länge. Baristan och jag hinner babbla lite, som vi inte hade gjort om det stått fyra lattepappor bakom mig i kön.

När området där jag bor är tomt på folk, vågar sig djuren fram. Jag blir storstads-exalterad, som om jag aldrig sett en levande hare, och fotar fascinerat två rådjur med Globen i bakgrunden. Annat var det i Torpa där man fick se till att inte blev nermejad av Bambi med familj.

ANNONS

Lite identitetskris blir det. För första gången i mitt Stockholmsliv blir jag lite defensiv när någon klagar på stockholmarnas agerande. Expressen skriver om storstadsbor som inte är välkomna på sina sommarställen. Jag hinner tänka något taskigt om huruvida de verkligen var det innan, med insikten att jag nu inte är särskilt välkommen ut i landet, jag heller.

Jag kommer inte fira påsk hemma i Varberg i år - jag försöker ta det ansvar jag kan. Men mitt i det fruktansvärda eländet så känns Stockholm nästan lite mer som hemma. Jag kanske är bortskämd med att slippa ha en främling som borrar konstant på andra sidan väggen, men jag är grym på att småprata, storhandla och låna ägg till grannen. Och det är stockholmarna också, när det väl behövs. Kanske bor det en hallänning i dem, också.

ANNONS