I måndags röstade riksdagen för att avsätta Stefan Löfven. Majoriteten av svenska folkets företrädare saknar förtroende för honom och hans regering. Misstroendeförklaringen var ett helt naturligt steg, även om det skulle ha tagits mycket tidigare. Löfvens regering borde aldrig ha fått tillträda från första början, eftersom en stor majoritet av svenska folket redan 2018 röstade på partier som lovat att byta ut S-styret. Han har regerat på lånad tid och nu kom verkligheten ikapp.
De senaste sju åren har Sverige saknat ett ledarskap värt namnet. När vi som bäst hade behövt politiska lösningar har vi istället drabbats av förlamande låsningar. Spelteori och taktiserande har legat som en våt filt över svensk politik. Det enda som förenar januaripartierna har varit viljan att utestänga SD. Men utan gemensamma mål för sakpolitiken kan man varken skapa ett stabilt regeringsunderlag eller lösa svåra samhällsproblem. Detta faktum har blivit väldigt tydligt under åren som gått. Besattheten vid att vägra prata med vissa partier har blockerat nödvändig politik. Kortsiktig taktik har prioriterats högre än att åtgärda massarbetslösheten, säkra energiförsörjningen och sätta grovt kriminella bakom lås och bom.
Sverige slår Europarekord i dödsskjutningar. Under de senaste sju åren har sexualbrott och rån mot barn mer än fördubblats. Aldrig förr har så många varit långtidsarbetslösa – och 675 000 utrikesfödda i arbetsför ålder lever på bidrag. Utanförskapet växer. Sverige klarar inte våra egna klimatmål. Regeringen avvecklar ren och effektiv kärnkraft, samtidigt som elbrist omöjliggör efterlängtade investeringar i svensk industri.
Vårt land har många fantastiska styrkor och stora potentialer att bygga vidare på, men tyvärr överskuggas dessa av akuta samhällsproblem som inte kommer försvinna om vi bara fortsätter i gamla hjulspår. Politiker som inte ens vill erkänna att problemen finns kommer inte heller kunna göra något åt dem.
Jag slås ofta när ministrarna pratar av hur fantasilöst och lojt det låter. Som att regeringsmakten bara är ett tungt ok att förvalta och inte en fantastisk möjlighet förbättra Sverige med politik man brinner för. Det är ledsamt att se, för Sverige skulle kunna gå en väldigt hoppfull framtid till mötes om bara ledarskapet var berett att kavla upp ärmarna och få saker att hända. Om man faktiskt hade en idé om vart man vill.
Ständiga diskussioner om vem som tar vem och käbblet med att sätta taskiga etiketter på varandras partier leder ingenvart. Jag vill att vi ska prata öppet och ärligt om problemen i samhället och samarbeta för att lösa dem.
Misstroendeförklaringen i riksdagen ger oss nu förutsättningar att lyfta bort en trött och passiv regering och byta ut den mot en regering med handlingskraft. Moderaterna skulle inte bygga vår agenda på 73 punkters kohandel eller sälja ut våra ideal för maktens skull. Vi skulle forma vår agenda med öppna ögon och en politik vi själva tror på. Den politiken kan vi också prata med alla partier om. Vi vill byta misstro mot tillit, konflikt mot samarbete och splittring mot samling. Vi kan skilja på sak och person och respekterar alla svenska väljare.
