Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bengt Eliasson: En annorlunda krönika denna veckan

När jag fick frågan att ta det politiska uppdraget som ersättare i södra sociala distriktsnämnden i Kungsbacka 1988 kände jag både glädje, tvekan och lite rädsla. Hade jag av någon anledning fått frågan om jag skulle komma kalla mig politiker hade jag nog fnissat, eller hur länge jag skulle stanna i politiken hade jag aldrig svarat ”i 34 år”.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Men så har det snart blivit, 14 år som fritidspolitiker hemma i Kungsbacka, 12 år som heltidspolitiker i landstinget/Region Halland och snart 8 år i Sveriges Riksdag. År av det finaste som jag tror man kan vara – Förtroendevald. Det har varit år som innehållit glädje och sorg, hårt arbete, spänning, tillfredsställelse, uppgivenhet, besvikelser, oro, misslyckande och mycket annat, ja alltså ungefär som livet i övrigt. Otroligt många möten med människor som format mig till den jag är idag. Arbete för och med dem som är åsidosatta och ibland glömda. Inom Liberalerna är det just nu dags för anmälningar och nomineringar till att ställa upp på valsedeln till nästa års val. Det har jag bestämt mig för att jag inte gör.

Jag kommer givetvis fortsätta arbeta ända in i det så kallade kaklet, det vill säga jag kommer fortsätta kämpa allt jag kan för alla de frågor som kommit att bli mina. Men… jag tackar för mig och hoppas jag bidragit till lite mer socialliberal frihet, gjort vardagen lite bättre, i alla fall för några. Jag kommer ge allt stöd och valarbeta för den som kommer efter mig.

En stor glädje kom i onsdags. Då presenterades nämligen en av januariavtalets utredningar med namnet ”Stärkt assistans”. Jag blir både glad och stolt över den. Att återupprätta LSS var en av de viktigaste frågorna för Liberalerna och mig när vi gick in i Januariavtalet. Jag jobbade hårt för det. Jag stred för att utredningsdirektiven till denna utredning skulle innebära att komma med positiva förslag om hur fler skulle får mer av sina rättigheter. Nu återstår att se till att detta kommer bli verklighet, så snabbt det bara går.

LSS och den personliga assistansen är en livsavgörande frihetsreform för människor med funktionsvariation. Den ska ge människor rätt att leva, inte bara överleva. Förra mandatperiodens hårda besparingskrav och rättspraxis ledde till att många, också barn, inte längre fick personlig assistans vilket ledde fram till avtalets punkt 64. En del i detta var att det måste bli lättare att få assistans när man behöver hjälp med egenvård eller tillsyn, och att föräldraansvaret måste bedömas rimligt. Nu tar vi ytterligare det viktiga klivet men det får inte stanna vid en utredning. Förslaget måste bli till verklighet och det kommer jag fortsätta ta kampen för. En del är gjort men mycket återstår. För LSS ska återupprättas.

Så nu är det sagt, en annorlunda krönika från mig denna vecka. Med mitt varmaste och mest ärliga Tack som jag kan uppbringa till alla er som jag mött genom åren, som är en del av mina minnen och mitt liv, avslutar jag den. Jag hoppas och vill fortsätta bidra med jobb på annat sätt för dem som inte har så starka röster själva.