Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joakim Broman: Elflyget är en möjlighet politiken måste ta vara på

Elflygplan kan med fördel användas på kortare sträckor där det hittills varit svårt att resa. De passar perfekt på mindre, stadsnära, flygplatser.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ett av de elflygplan som visades på elbilsmässan. Planet ska klara 200 km/h och kunna flyga i 2 timmar. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Ett av de elflygplan som visades på elbilsmässan. Planet ska klara 200 km/h och kunna flyga i 2 timmar. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Ledare 17/2. I december lyfte ett sjusitsigt sjöflygplan med elmotor från en sjö nära Vancouver i Kanada. Bara några år tidigare var elflygplan en ouppnåelig dröm. Nu tävlar en rad flygplanstillverkare om att lansera en kommersiell generation. Göteborgsbaserade Heart Aerospace siktar på att lansera ett 19-sitsigt flygplan med en räckvidd på 40 mil år 2025.

Som grundaren Anders Forslund konstaterade på en pressträff hos Transportföretagen i veckan krävs inte några nya motor- eller batterigenombrott för att det ska vara möjligt. Om de eller någon annan tillverkare kan få flygplan genom certifieringsprocessen är det en teknisk utveckling som politiken redan nu behöver förhålla sig till.

Just nu pågår en debatt kring situationen för landets mindre flygplatser. Ett stort antal är offentligt ägda, antingen genom statliga Swedavia eller av enskilda kommuner, och i många fall gör de stora förluster. Man kan förstås tycka att flygplatser bör leva på marknadsmässiga villkor. Men ett annat sätt att se det är att flygplatser, precis som motorvägar, elledningar och järnvägsspår, tillhör den grundläggande infrastruktur som det är det offentligas ansvar att tillhandahålla. Om vi vill ha livskraftiga ekonomier även utanför storstädernas omedelbara omkretsar måste det finnas kommunikationsmässiga förutsättningar för det.

Inte minst i ljuset av elflygets snabba framväxt framstår det som ett misstag att aktivt avveckla eller låta sådana flygplatser försvinna. Elflygplanen är mindre, tystare, har lägre kostnader för drift och underhåll och passar perfekt på mindre, stadsnära flygplatser. De kommer troligen att svara mot ett behov av regionaltrafik som på många håll är svårt eller omöjligt att uppfylla. Att köra bil mellan Östersund och Umeå tar fyra och en halv timme, och att bygga spårtrafik i så pass glesbebyggda områden är omöjligt. Sträckan mellan Sveg och Östersund är bara 13 mil fågelvägen men tar nästan tre timmar att åka med buss.

Med elflyg blir båda dessa sträckor aktuella för såväl affärspendlare som teaterbesökare. Välbehövlig regionförtätning kan ske, inte bara i Norrlandslänen. Jönköping-Köpenhamn, Linköping-Oslo, Karlstad-Stockholm, Örnsköldsvik-Vasa och Malmö-Berlin är bara några exempel på rutter som blir möjliga med elflygplan som kan finnas i kommersiell drift inom bara några år.

Men för att utvecklingen ska vara möjlig måste även mindre flygplatser finnas att landa på. Avvecklad infrastruktur kan ta lång tid att ersätta och försena utvecklingen.

Det fossila flyget bär inte sina miljökostnader. Att förändra detta och beskatta utsläppen är angeläget de kommande åren. Men en sådan omställning får inte samtidigt undergräva förutsättningarna för landets mindre flygplatser, och i förlängningen elflygets framväxt.