Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Pontus Lundahl/TT

Dumsnål värnskatt var ingen tillfällighet

Få som följt rapporteringen kring höstens budget kan ha missat att värnskatten har avskaffats.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Detta har på flera håll rapporterats på ett snarlikt sätt: ”de rika” är budgetens vinnare, klyftorna växer och pengar som kunde ha lagts på välfärden hamnar nu i Djursholmsbornas fickor.

Nu är det förvisso sant att värnskatten är de extra fem procenten statlig inkomstskatt som 2019 betalas in av människor som tjänar mer än drygt 58 000 kronor i månaden om de är yngre än 65 år; 61 000 om de är äldre. Det är självklart att man med sådana inkomster är att betrakta som mycket välbeställd.

TV4-nyheterna kunde inte nog uppehålla sig vid hur ”kontroversiellt” detta var och gjorde ett mycket stort nummer av de ökande klyftorna. Det hela är förstås en fråga om perspektiv. Om en vänsterpartist tycker att en skattesänkning är kontroversiell, behöver det betyda att den verkligen är det? Är, för att ta ett aktuellt exempel, ett konstverk nödvändigtvis kontroversiellt för att en sverigedemokrat tycker det?

Nu kom inte bara kritiken från vänster, det ska ärligt sägas. Kristdemokraterna angrep nämligen den oskyddade högerflanken. Också de ställer värnskattens avskaffande mot välfärdssatsningar. Något som, från ett parti som annars försöker positionera sig lång till höger, gränsar till ren opportunism.

Det allmänna narrativet om att en slopad skatt skulle ”ge” någon mer pengar bygger i grunden på föreställningen att en intjänad inkomst inte tillhör den som tjänat in den. Samma logik jämställer skatteavdrag med bidrag. Pengarna är i grunden statens. Behöver man betala in mindre är det att betrakta som en gåva från det allmänna, som man säkerligen inte har gjort sig förtjänt av.

Vad än viktigare är att inskärpa är dock att det i princip råder koncensus bland ekonomerna om att värnskattens avskaffande på sikt är självfinansierande. Många menar med över 100 procent. I klartext: att avskaffa värnskatten kan på sikt inbringa mer skattepengar än om den varit kvar. Detta på grund av att människor, föga förvånande, väljer att arbeta mer ju mer de tjänar på det.

Värnskatten infördes 1995 i samband med budgetsaneringen under förespegling att den skulle vara tillfällig. Den togs också nominellt bort 1999, men bara för att på en gång ersättas av en höjd statlig inkomstskatt med exakt lika mycket. Namnet hängde följaktligen kvar.

Det offentliga har en omisskännlig förmåga att betrakta ökade intäkter och minskade utgifter som något helt självklart och av Gud givet. I samma veva som värnskatten infördes påbörjades försvarsmaktens omorganisation. Det gamla försvaret hade blivit omodernt och skulle monteras ned till förmån för ett nytt och slagkraftigt. Halva reformen lyckades utmärkt. Upprustningen däremot uteblev som bekant. Budgeten hade sänkts, nu var det finansdepartementets pengar och vips så var försvarsmakten ett särintresse.

En viktig läxa, och något som jag knappast behöver påminna en hallänning om; allt som sägs vara bara tillfälligt behöver inte alltid förbli det. Må det vara skattehöjningar, nedskärningar eller vart landskap ska höra i 30 år.

Att värnskatten försvinner är något som fler än de rika kan glädjas åt.