I torsdags (31/3) debatterade vi mänskliga rättigheter i riksdagen. Det blev en väldigt annorlunda men fin debatt där vi alla mer eller mindre tävlade om vem som kunde hålla med varandra mest. När det kommer till mänskliga rättigheter är vi rungande överens i Sveriges Riksdag. Så ser det dock inte ut i resten av världen.
När jag satte mig för att skriva mitt anförande hade jag precis landat hem från en resa till FN i New York. Resan i sig hade fokus på kvinnokommissionen och jag fick möjlighet att lära mig om FN-systemet på ett väldigt handfast sätt. Ukraina blev alldeles självklart en naturlig del i alla möten vi deltog i, men gång på gång fick vi höra om hur det pågår en ständig dragkamp om de mänskliga rättigheterna i FN-arbetet.
Med resan färskt i minnet och debatten att förbereda för bestämde jag mig för att mer noggrant läsa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är ett fint och imponerande dokument som varit vägledande för världen sedan efter andra världskriget. Det fanns då en stark vilja att på internationell nivå skapa en gemensam överenskommelse om universella och odelbara rättigheter så att liknande övergrepp aldrig skulle ske igen. Idag beskrivs det som en dragkamp mellan länder som vill och länder som inte vill satsa på mänskliga rättigheter. ”MR är utsatt i FN-arbetet” var ett citat jag tog till mig från resan.
Sverige är en fanbärare för mänskliga rättigheter i världen och det finns många länder som ser upp till Sverige på just det här området. Sverige håller mänskliga rättigheter högt och den breda samsynen ger oss tyngd i internationella sammanhang. Men den tyngd som Sverige har i frågorna bör på ett tydligt sätt genomsyra våra internationella relationer. I alla möten med FN-organ blev vi tackade för Sveriges stora insats, men när jag då ställde frågor kring vilket inflytande Sverige och svenska värderingar får i arbetet blev det oftast plågsamt tyst. Jag tror att det är lätt att fastna i att tro att alla tänker som oss. Att vi är enade i Sveriges Riksdag innebär inte att vi är i majoritet för våra ståndpunkter i världen. Sverige må vara ett litet land men vi har någonting stort på agendan och det måste få genomsyra mer av det multilaterala arbetet.
Vissa ideal är unika för Sverige och Norden och det tror jag att vi tar för givet. Sverige måste i alla sammanhang kämpa för dessa värden, inte för att vi känner ett ansvar att ta hand om och lära upp andra länder, utan för att det är vår skyldighet att ta nästa steg i världens utveckling. Sverige har någonting unikt att erbjuda och det är dags att vi också för upp det på den globala dagordningen. För oss är det självklart att människan har rättigheter, men Sveriges goda anseende i världen måste också få praktisk inverkan. För att Sverige ska bli en riktig förkämpe för mänskliga rättigheter och demokrati i världen måste vi våga förvalta vårt höga förtroende och ta nästa steg. Vår diplomati ska präglas av soft power med en hård ton.
Helena Storckenfeldt, riksdagsledamot (M)
