En del äldre par där den ene bor kvar hemma och den andre på äldreboendet blir åtskilda. Varje minut tillsammans är extra dyrbar när man är gammal. Andra ser fram emot besök av vänner och familj. Hur ska de klara sig mentalt i tre hela månader?
Här behöver kommunerna sätta in resurser för att göra besöksförbudet uthärdligt. Det gäller att tänka utanför boxen. Finns det balkonger eller uteplatser där man kan prata på avstånd? Det som kan vara besvärligt är att många äldre hör dåligt, men mänsklig kontakt på avstånd är nog ändå bättre än ingenting.
Kan personal omfördela tid för att hinna prata lite extra med de boende? Kan man tillfälligt anställa personal särskilt för sociala ändamål? Med tanke på de många som blivit arbetslösa på grund av coronakrisen borde det lösa sig ganska enkelt.
Finns det möjlighet för kommunen att ordna tekniska hjälpmedel så att de boende kan skajpa med nära och kära? Allt måste ske med smittskyddet i fokus, en svår ekvation. Socialförvaltningarna måste klara denna extra uppgift annars är risken att man får ta hand om många deprimerade äldre med tappad livslust efter ett tag.
Förutsättningarna är förstås olika på boendena och även i kommunerna. Därför är det viktigt att hitta lokala lösningar. Förordningen är generellt formulerad och det finns möjligheter för den verksamhetsanvarige för boendet att göra undantag, ”om det finns särskilda omständigheter”. Det kan inte vara lätt att göra sådana överväganden i denna svåra situation. Därför måste socialförvaltningarna vara ett stabilt stöd till cheferna.