Ledare 2/5. Inga vajande fanor. Men desto mer vind i seglen för Socialdemokraterna. Denna unika första maj kan Jana Nilsson, Per Svensson och Adnan Dibrani trösta sig med att de uteblivna tågen kompenseras av ett ökat väljarintresse.
Om S-politikerna talade för fler åhörare när de sände digitalt är det förmodligen ingen som mäter. Men sett till engagemang har de senaste årens majtåg inte varit något att yvas över. Skarorna har blivit allt glesare.
I och med krisen har dock den klassiska socialdemokratiska parollen om ”solidaritet” blivit extra aktuell. Det ger utdelning. I ärlighetens namn bör understrykas att de stärkta opinionssiffrorna kan förklaras med en nödlägeseffekt. Under en kris tenderar människor att sluta sig samman kring landets regering – oavsett vilken den färg den har.
Men när riksdagsledamot Adnan Dibrani inleder med att ge en eloge till den vårdpersonal som sliter dygnet runt – och när lokala S-företrädare som Therese Stoltz och Jeanette Qvist talar om behovet av fler händer i vården – kan de vänta sig ett varmare mottagande än på länge.
– De signaler vi får om sjukskrivningar och psykisk belastning, de löser vi dels genom att jobba på ett nytt sätt. Men vi kan inte bara tro att det är det som ska göra förändring, säger Jeanette Qvist om de brister i äldreomsorgen som sågs redan före krisen.
Digitaliseringen går förvisso i raketfart just nu. Vi får nya insikter om dess möjligheter. Men Jeanette Qvist har rätt i att det inte är ett universalmedel. Bristen på personal och platser kräver även andra satsningar.
– Jag häpnar över det faktum att vi i dag har hundratusen färre platser på äldreboenden än vi hade 1990, trots att de äldre är många fler nu. Uppenbarligen har vi privata vinster gått för investeringar i verksamheten, sade en agiterad LO-ledare i sitt majtal.
Det häpnadsväckande är dock snarare att Karl Petter Thorwaldsson har missat att nedmonteringen av våra äldreboenden tog fart redan under hans egets partis tid vid makten kring millennieskiftet. Sedan dess har en rad utredningar varnat för utvecklingen.
Platsbristen har inte att göra med några vinster i välfärden. Den har att göra med en medveten omstrukturering som gjort att våra äldreboenden i dag ser väldigt annorlunda ut än 1990. Och skulden för felgreppen ligger i hög grad även på socialdemokraterna.
Men det är ju alltid skönare att skylla på någon annan:
”Efter krisen måste Sverige byta kurs. Privata vinstintressen måste bort”, sade LO-ledarens skarpt.
I Falkenberg talade Per Svensson, med något mindre bokstäver, om det lyckade ”återtagandet” i LSS-vården i kommunen.
Uttalandena påminner om vikten av beredskap mot de S-falanger som ser chansen att utnyttja Corona-krisen för ett ”reformarbete” - som i själva verket blir en återgång till monopolverksamhet.
När Per Svensson framtidsspanar pratar han om vikten av en likvärdig skola som sköter sitt kompensatoriska uppdrag – en skola som gör att ”arbetarbarn kan bli läkare”.
Sådana chanser skall svensk skola absolut leverera. Och att en längtan efter ett ”möjligheternas samhälle” växer efter krisen är högst sannolikt.
Sänd då inte signalen, till det arbetarbarn som blivit läkare, att hen sedan kan glömma drömmen om att starta eget! I socialdemokratins förakt för valfrihet ligger ett osunt ”bliv vid din läst”.
Det budskapet lockar inte fler händer till vården, det vet vi redan. Så låt oss rätta till de brister i välfärden som nu blir extra tydliga – men låt oss slippa kräftgång till ett utdaterat system som bidragit till låga löner.
