Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20200409
Rikspolischef Anders Thornberg och generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Dan Eliasson vid en pressträff efter ett möte i krishanteringsrådet.
Foto: Jonas Ekströmer / TT kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT
STOCKHOLM 20200409 Rikspolischef Anders Thornberg och generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Dan Eliasson vid en pressträff efter ett möte i krishanteringsrådet. Foto: Jonas Ekströmer / TT kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT

Linnea Hylén: Det våras uppenbarligen för ett beredskapslyft

Coronakrisen har ställt den ordinarie lagstiftningen på sin spets, då den till stor del inte är anpassad för extraordinära omständigheter av detta slag.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 21/4. Coronapandemin har prövat Sverige som aldrig förr. Ingen annan efterkrigstida kris kan jämföras med de utmaningar som covid-19 utsätter både näringsliv och offentlig sektor för. Sjukvården går på knäna och företagen skriker efter hjälp. Mitt i paniken har frågor väckts om varför ett modernt och rikt land som Sverige inte lyckats leverera bättre under krisen. Till syvende och sist är det många som undrar: varför var vi så oförberedda?

Frågan om krisberedskap har varit på tapeten i mer än ett decennium. I Sverige har vi genomlidit en handfull omfattande kriser bara under Löfvens två mandatperioder: Terrorattentatet på Drottninggatan 2017, Västmanlandsbranden 2014 och de rikstäckande sommarbränderna 2018, Transportstyrelseskandalen och inte minst flyktingkrisen 2015. Dessa kriser är dock milda jämfört med den rådande coronapandemin som härjat i mer än en månad i Sverige. Trots att nuvarande kris är långt större än de föregående har Sverige knappast brist på erfarenheter som kunde fått oss att agera bättre i dagsläget.

Från varje kris finns det lärdomar att dra, varav den mest självklara är behovet av en allmän beredskap. Vad är då ”beredskap” i praktiken? Olika kriser har skilda behov, men en gemensam nämnare återfinns i samhällsstrukturerna. För Sveriges del har vi mycket att vinna på att inför nästa kris se till att skapa en materiell beredskap, men framför allt skapa praktiska såväl som juridiska strukturer för ett effektivare krisarbete.

I en debattartikel i Aftonbladet (16/4) uttalade Moderaterna ett flertal krav på ett sådant beredskapslyft inom både den militära och civila beredskapen. Utöver materiella tillskott uttrycker partiledare Ulf Kristersson och den försvarspolitiske talespersonen Pål Jonsson ett krav på ökad samordning som ska leda till ett förbättrat och smidigare beslutsfattande. Ett nationellt säkerhetsråd skulle kunna skapa starkare strukturer för en central krisledning, men en av de viktigaste punkterna som M lägger fram är en önskan om särskild lagstiftning för civila kriser.

I en krigssituation finns lagstiftning för hur samhället ska ställas om och ledas för att möta de yttre hoten. I en fredstida kris saknas ett motsvarande lagrum. Coronakrisen har ställt den ordinarie lagstiftningen på sin spets, då den till stor del inte är anpassad för extraordinära omständigheter av detta slag. Därmed har den fredstida krisen av naturliga skäl inte heller kunnat uppfylla kraven för att aktivera den extraordinära lagstiftningen som gäller i krigstillstånd.

Coronapandemin har blottat den svenska krisberedskapens akilleshäl. Om vi ska ta oss helskinnade ur nästa kris måste regeringen ta till sig av Moderaternas initiativ till en civil krislagstiftning. Om vi inte har lärt oss av tidigare kriser bör detta bli gången vi drar lärdom och skapar motståndskraft på riktigt