Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bildmontage. Bild från gränsen av Giannis Papanikos/TT, samt bilder från M och CUF Bild: Giannis Papanikos
Bildmontage. Bild från gränsen av Giannis Papanikos/TT, samt bilder från M och CUF Bild: Giannis Papanikos

Dana Pourkomeylian: Det saknas pragmatism i flyktingdebatten

De som borde komma med sakliga och resultatinriktade lösningar gräver hellre ner sig i skyttegravar i jakt på billiga politiska poänger.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Signerat 9/3. Erdoğans besked att öppna sina gränser mot Europa är ett väntat drag. Och gott så. Sedan 2016 har EU befunnit sig i en ohelig allians med en diktator, där 6,6 miljarder dollar getts i utbyte mot att Turkiet håller flyktingarna borta från Europa. Med andra ord: man har gett Erdoğan en pistol och satt sin egen tinning mot den.

Uppskattningsvis har nu 30 000 migranter sökt sig till ingenmanslandet Kastaniés vid den turk-grekiska gränsen. Om man ska se något positivt med den rådande situationen är det att man inte längre ska förlita sig på en oberäknelig och maktgalen icke-demokrat att sköta ens smutstvätt. Situationen kommer, förhoppningsvis, tvinga EU att ta det ansvar man borde tagit vid flyktingkrisen 2015.

Kaoset pågår dock inte bara vid den turk-grekiska gränsen. Under veckan har skyttegravarna grävts djupa i den svenska debatten, med startskott när Moderaterna tweetade ut en bild på partiledaren Ulf Kristersson med armarna i kors, iklädd jaktkläder och texten ”Stärk gränsen! Flyktingkrisen 2015 får aldrig upprepas”.

Moderaternas tajming, och Kristerssons utstyrsel, väckte kraftig kritik bland de politiska motståndarna. Som svar har flera versioner av utspelet cirkulerat i sociala medier. Mest uppmärksammat är Centerpartiets ungdomsförbund, där förbundsordföranden, Ida Alterå, står med samma korsade armar och texten ”Öppna gränsen! Hanteringen av flyktingströmmen 2015 får aldrig upprepas”.

Som ofta i sociala medier har kritiken mot båda inlägg varit såväl hatisk som grundlös, med undantag för vissa goda poänger. Till exempel, om det inte är osmakligt att posera i jaktutstyrsel timmar efter en flykting rapporterats skjuten till döds av grekisk gränspolis så är det i vart fall korkat. Och, att mena att totalt öppna gränser skulle innebära mindre kaos, handläggningstider och misär än den ”hantering” Sverige kunde erbjuda 2015 är en logisk kortslutning.

Det är beklagligt att politiska partier inte har större respekt för den humanitära kris som nu upprepar sig. Den största bristvaran i svensk flyktingpolitik är pragmatism. De som borde komma med sakliga och resultatinriktade lösningar gräver hellre ner sig i skyttegravar i jakt på billiga politiska poänger.

Flyktingpolitiken bör rimligtvis vila på det uppenbara: flyktingstatusen. Grundläggande är asylrätten, och den som har flyktingstatus ska också vara berättigad asyl för att beviljas tillträde till EU. Detta förutsatt att vi ska ha kvar välfärdsstaten, vilket majoriteten av svenska partier vill.

För att detta ska ske, och med effektivare resultat än 2015, bör EU:s gränser stärkas (som Moderaterna förespråkar) med möjligheten att söka asyl vid gränsen. De asylberättigade bör sedan fördelas mellan EU:s medlemsländer, där Sverige bör införa stegvis kvalificering till välfärden (som CUF förespråkar). Andra goda förslag för bättre integration gömmer sig i respektive sakpolitiska program, så som medborgarskapsprov, möjliggörandet för privata socialförsäkringar och effektivare utvisning.

Flyktingfrågan är för viktig för att ännu än gång reduceras till ett skyttegravskrig. Det hade varit tacksamt om Sveriges politiska företrädare kunde behandla den därefter.