Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20160415 Ett barn hoppar och leker i en lekpark Foto: Jessica Gow / TT / Kod 10070 Bild: Jessica Gow/TT

Det offentliga och det privata ansvaret

Är hemundervisning skadlig eller vet föräldrar alltid sina barns bästa?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 12/7. Del 2. De svåra avgöranden om när myndigheter har rätt att ingripa mot enskilda familjer gäller lång ifrån bara barn som begår brott. Föräldraansvar gäller inte endast vad ens barn gör mot andra utan också vad man som förälder gör mot sina barn. Här blir definitionsfrågorna om möjligt ännu svårare; hur får man lov att uppfostra sina barn?

Fallet i Ystad, som uppdagades tidigare i sommar, är ett skräckexempel på där myndigheterna borde ha agerat men gjorde det alldeles, alldeles för sent.

I ett ruckel på Österlen hölls fem barn isolerade under hela sin uppväxt. Förutom att de verka ha levat i fysisk misär så har barnen förvägrats all utbildning och normalt socialt umgänge.

Att detta fick fortgå kan inte utredas nog ingående. Föräldrarnas påståenden om långvariga utlandsvistelser, hemskolning och amerikansk online-utbildning var bara allt för effektiva dimridåer för myndigheterna. Det krävdes att en nyskolchef började ställa de frågor som borde ha ställts för länge sedan för att fallet till slut skulle uppdagas.

I Ystadfallet finns inget tvivel om det riktiga i att sätta in tvångsåtgärder (när de väl sattes in). Föräldrarnas beteende var här helt oacceptabelt.

Andra fall är väsentligt mer svårbedömda. Som SVT kunnat visa finns det ett flertal föräldrar som föredrar just hemundervisning, och på olika sätt försöker kringgå skolplikten. Skolplikten ger i Sverige mycket få undantag. I princip ges endast dispens om barnet är bosatt utomlands eller om det råder så kallade ”synnerliga skäl”, exempelvis om barnet inte kan gå i skolan på grund av svår sjukdom.

Så borde föräldrar ha större rätt att bestämma över sina barns skolgång?

Kvalitén på undervisningen är naturligtvis det viktigaste att säkerställa. Att med krav och kontroller garantera att barnen tillgodogör sig ämneskunskaperna genom hemundervisning skulle vara att mötas halvvägs. Detta är möjligt i till exempel Finland, där det råder så kallad läroplikt och inte skolplikt.

Samtidigt innebär en formaliserad skolutbildning mer än ren kunskapsinhämtning (där god hemundervisning säkert kan vara väl så bra), skolan innebär också ett socialt sammanhang och social träning. Målet borde vara att göra den svenska skolan så bra att ingen vill avstå ifrån den även om det vore tillåtet.

Allt detta illustrerar den balansakt som socialförvaltningen har att utföra. Att kunna avgör gränsen mellan missförhållanden och vad som bara är ett annorlunda val. Skulle hemundervisning tillåtas skulle den balansakten bli än vingligare.

Huruvida man ska tillåta undervisning utanför skolan leder tillbaka till den grundläggande frågan om hur vi fördelar ansvaret mellan stat och individ och i förlängningen vad vi vill ha för ett samhälle.

Miljöpartisten Magnus Hägg kommenterar ett av de mer uppmärksammade fallen, en familj i Falköping som ligger i tvist med kommunen på grund av att de hemundervisar sina barn. ”Tongångarna i nämnden när man hanterade det här lät som att det var kommunens barn men det är ju faktiskt föräldrarnas barn”.

Det får aldrig tas lätt på att ingripa mot en familj. När barn far illa eller utgör en fara för andra är vi tvungna. Men när föräldrarna bara väljer att leva på ett avvikande sätt? Frågan som vi måste fortsätta att ställa oss är helt enkelt, hur konstig får man lov att vara?