Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20061020 En vägvisare informerar om vägen till socialen. Foto Fredrik Sandberg / SCANPIX / Kod 10180 Bild: Fredrik Sandberg / TT

Det offentliga och det privata ansvaret

Var går gränsen då myndigheterna bör ingripa i familjeangelägenheter?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 11/7. Del 1. Om det finns något som de flesta kan vara överens om så är det att det är extra allvarligt när barn blir utsatta för brott. Givetvis hoppas alla på ett helt liv utan kriminella inslag men barndomen ska vara särskilt skyddad och oskuldsfull.

Det är därför upprörande att höra att rån mot barn nu ökar. Förra året såg det högsta antal anmälningar som någonsin uppmätts. Ett inslag från i våras från SVT:s Lilla Aktuellt, där barn får tips om hur de ska bete sig om man blir rånad, är att betrakta som ett obehagligt samtidsdokument.

Även om man kan diskutera tilltalet i inslaget så är det naturligtvis inte fel att förbereda barn för en råare verklighet, det är fel att det över huvud taget behövs. Att barn inte är fredade slår mot grunden av tilliten i samhället.

Vad som också uppfattas som särskilt stötande är att det i många fall också är barn som är förövare.

Från ägg- och stenkastning mot bussar, som just nu åter drabbar Kungsbacka, till grova rån innebär barns brottslighet alldeles särskilda problem.

I ett område i Grums i Värmland så vågar inte små barn gå ut av rädsla för gäng av barn i deras egen ålder.

Att barn som förövare upplevs som så obehagligt handlar också om att det splittrar vår bild av det oskuldsfulla som vi anser hör barndomen till. Men än mer pockande är frågan om ansvarsutkrävande.

Barn är inte straffmyndiga och inte juridiskt ansvariga för sina handlingar. 15 år kan verka godtyckligt men det skulle också alla gränser vara. Det vore inte rimligt att hålla småskolebarn juridiskt ansvariga för sina handlingar och det vore lika orimligt att låta sjuttonåringar slippa undan. Det problematiska i att döma omyndiga får också det anses vara bättre än alternativet. Staten bör ha rätt att kräva att du ska inse att det är fel att slå någon innan den kan förvänta sig att du ska kunna göra ett informerat val om svensk landstingspolitik.

Att gärningsmännen själva i dessa fall inte kan hållas ansvarig är naturligtvis frustrerande.

Ansvaret i dessa fall måste först och främst ligga hos föräldrarna. Detta är ännu en anledning till att frågan är så känslig, att vara en dålig förälder upplevs som bland det värstas man kan anklagas för.

Vi måste utgå ifrån att föräldrar vill sina barns bästa och inte vill se dem växa upp till ligister (förutom möjligen om föräldrarna själva är ligister, med då ska staten ingripa mot dem i vilket fall). När så ändå sker är det ett tecken så gott som något att något är fel.

Att från det offentligas sida ingripa i familjen är en mycket stor kränkning av privatlivets helgd, därför bör det bara ske när det är nödvändigt. Vad som utgör den nödvändigheten är därför något vi ständigt måste diskutera. Barn som hemfaller åt kriminalitet torde fullt klart falla inom den kategorin och föranlåta insatser från myndigheterna vare sig föräldrarna vill det eller ej.