Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Det måste finnas humanism även i toppolitiken

Den som tar steget att engagera sig i ett politiskt parti gör det med stor energi och engagemang. Man får nya vänner, eller egentligen ”partikamrater”, lär sig nya saker och får nya uppdrag. Visar man intresse brukar det tas emot mycket positivt och man får nästan akta sig så det inte blir för mycket. När åren går har en del tagit stora kliv på karriärstegen och emotser stor respekt hos sina partikamrater.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Tills det händer något som i den bästa av världen inte borde ha hänt.

Då kan det låta som att det förtroende som nyss var överväldigande stort plötsligt har naggats i kanten. I värsta fall blir det en lång och tråkig väg ut i tomheten, i bästa fall kan man bli förlåten. Ibland ska man inte ens behöva bli förlåten, särskilt inte om man inte gjort något fel.

Vilket ansvar har den förtroendevalde gentemot sitt parti? Det är enkelt, där skriver man på en kandidatförsäkran där man lovar det mesta kring hur oförvitlig man är och att man ska ställa upp på partiets värderingar. Men vilket ansvar har ett parti för sina förtroendevalda? Det är ju ingen arbetsgivarsituation utan handlar helt och hållet om ett ömsesidigt förtroende. Problemet är att det är människor som sitter i partiledningen, som från tid till annan kan ha en bättre eller sämre relation med respektive förtroendevald.

Handlar det om brottsliga gärningar är det relativt enkelt, då blir det lättare för partiet att säga tack och adjö. Men om det är bristande förtroende av andra skäl blir det svårare och handlar då om hur relationerna ser ut och hur rädd man är i partiledningen. Ja, rädd, för hur situationen ska se ut utåt, för att inte kunna hantera kommunikationen, för det som bara är svart och vitt i framför allt sociala medier. Vissa partier hanterar problemen som man häller vatten på en gås, det berör inte partiet och det drabbar inte dess opinionssiffror. Men tyvärr är de flesta andra partier, det vill säga deras ledningar, rädda för hur saker ska se ut och uppfattas. Hade partierna uppfört sig som arbetsgivare i förhållande till sina förtroendevalda hade det funnits något att hålla sig i, men i förtroendebranschen är det svårare.

Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C), är sjukskriven sen någon vecka. Detta efter att ha fått veta att hans nya partner avtjänat straff för våldtäkter mot barn. De är inte längre ett par, men Federley har ”fallit i bitar”. Verkligen inte konstigt, måste vara en fruktansvärd situation.

I medierna är det alltför många som ser en chans att hoppa på en högprofilerad och kompetent politiker. Men om vi tänker som medmänniskor, hur många har inte valt fel partner någon gång i livet? Inga liknelser i övrigt, men det finns tyvärr gott om kvinnor som valt en man som misshandlar dem och som det varit och är svårt att lämna.

Det gnager i mig när partisekreterare Michael Artursson, en i övrigt mycket klok och vänlig man, skickar ett sms till medierna där han säger att förtroendet för Fredrick Federley är skadat. Och motiverar det med att Fredrick inte berättat om sin partner i september utan väntat i två månader.

Visserligen ställs det höga krav på politiker, men att det skulle ingå att berätta vilken partner man har och som man dessutom gjort slut med, det är väl ändå att gå över gränsen? Federley må ha visat dåligt omdöme när han blev kär i fel person, men man begär väl knappast utdrag ur belastningsregistret när man träffar någon?! De är inte tillsammans längre och då borde saken varit utagerad såvida inte medierna vädrat blod, inte minst trollen på sociala medier.

Partisekreterarens agerande visar på en rädsla kring hur det skedda kan drabba partiet. Men varken partiet eller Fredrick har gjort något fel eller olagligt. Även i toppolitiken måste det finnas medmänsklighet, även om politiken tyvärr ofta är hård. Partiledningen måste ta hand om sin duktiga parlamentariker så han kan komma tillbaka till sin forna kraft. Det vore omänskligt om partiet faller för trycket på sociala medier.

Det finns många som gärna ser att Fredrick Federley kommer tillbaka efter sin sjukskrivning, så partiet får inte schabbla bort den möjligheten på grund av rädsla. Partiets humanistiska syn måste gälla även internt.