Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

U.S.A's president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin under presskonferens efter mötet i Helsingfors, Finland, i juli 2018. Bild: Pablo Martinez Monsivais

Det liberala demokratiska intresset lämnat på walkover

2019 är året då vi bör förbereda oss på att väst inte längre kommer vara bäst i klassen, vare sig ekonomiskt eller militärt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 03/1. I april 2018 skickade USA, Storbritannien och Frankrike in såväl luft som skeppsburna kryssningsmissiler in i Syrien, vilka tillintetgjorde tre kemvapenanläggningar. Trots att detta var stormakternas första militära intervention i Syrienkriget har den militära närvaron funnits i flera år. Amerikanska soldater har befunnit sig i Syrien sedan 2015, med uppdraget att utbilda och träna kurdiska styrkor i kampen mot Daesh (Islamiska staten).

I början av december nåddes dock kulmen av, i alla fall USA’s, kamp mot Daesh. Kurdisk-arabiska styrkor körd iväg terrorgruppen från den syriska staden Hajin, organisationens sista större urbana fäste. Kort därefter meddelande Donald Trump och Pentagon att man kallade hem sina 2000 soldater. ”Vi har nu gjort vad vi kom för att göra, vi har besegrat IS” twittrade presidenten. Ändock finns det uppskattningsvis 30’000 Daesh-terrorister kvar i landet, och beslutet beklagades av samtliga allierade. Frankrikes president Macron beklagade sig djupt över beslutet och sa att ”en allierad måste vara tillförlitlig”. Amerikanernas reträtt lämnar nu kurderna, landets starkaste motståndskraft mot terroristerna, som öppna måltavlor för såväl Daesh som Turkiet och Erdogan.

”USA kan inte vara allas världspolis!” deklarerade Trump, väl i linje med sin ”America first” slogan från valkampanjen 2016. Och visst ligger det sanning i det. Det är inte rättvist att andra länder drar fördel av amerikanarnas militära styrka utan att bidra eller betala en proportionerlig del av kostnaderna. Men bilden är dock mycket större än så, eftersom det är just det faktum att USA varit världspolis som möjliggjort fred och stabilitet i väst. Att vårt gemensamma intresse att bevara och försvara den liberala demokratin alltid haft en förkämpe. Med Trump är det inte längre självklart. Ett USA som man förut alltid kunde lita på, är nu en helt oberäknelig bundsförvant. Och utan ett USA i spetsen, så som det alltid varit, står nu väst och den liberala demokratin utan ledare.

Denna situation är ingen som kommer lösas snabbt, eftersom det helt enkelt inte finns någon europeisk nation förberedd nog att ta över. Värre är att situationen kommer utnyttjas. Kina och Ryssland är de två länder som just nu flåsar USA i nacken i racet om världsmakten. Och vi i Europa har allt intresse i saken. Det land som sitter på störst ekonomisk och militär makt sätter också, tillsammans med sina allierade, världsagendan. Om det landet i fråga inte längre är en liberal demokrati utan en auktoritär politisk diktatur kommer Europa och EU lida stora konsekvenser. Världen kommer bli mer och mer osäker, samtidigt som miljöfrågans öde hamnar utanför vår kontroll. Vårt inhemska självbestämmande kommer allt mer att kränkas av dessa länders antidemokratiska beteende, så som cyberspionage, valinblandning och luft- och vattenkränkningar.

2018 blev året då det västerländska demokratiska intresset och säkerheten lämnades över på walk overav USA. 2019 är året då vi bör förbereda oss på att väst inte längre kommer vara bäst i klassen, vare sig ekonomiskt eller militärt. Trump-administrationens utrikespolitik ligger utom de Europeiska ledarnas kontroll, men det gör inte vår egen förmåga. NATO-medlemskap såväl som 2 % av BNP till försvar- och teknikutveckling är inte längre bara önskvärt, utan direkt nödvändigt för att fylla tomrummet efter USA samt skydda den liberala demokratins intressen. Det gäller samtliga länder i Europa, stora som små.